Hittills idag så har jag tjänat ihop ca 300kr på att stapla ved och klippa gräsmattan, om jag orkar så jobbar jag nog imorn med. För här hemma är det jobb, äta och sen vara ifred som gäller... Jag gillar det, jag gillar att slippa gå runt på stan bland en massa folk som ständigt måste göra saker hela tiden, folk som gnäller på andra, eller bara är allmänt... Jobbiga..? Jag orkar inte ha krav på mig själv, om jag är i stan så känner jag att jag måste vara på ett sätt, men ändå skiter jag i det och fortsätter vara mig själv. ...Och jag irriterar mig på folk, dom som inte kan läsa kroppsspråk och fatta vad man egentligen menar *glömmer bort varför jag ens började skriva* Glah, nu låter jag hatisk då jag bara är trött...

Lyssnar iallafall på musik just nu och skriver lite på sidan om bloggen, ska nog färga min gula lugg orange idag och prova mitt nya shampoo + balsam (luktar helt underbart, lukta på mitt hår nästa gång vi ses så får du se ;P).

Aja, nu blir det psychobilly och småsova ett tag... Natti natt...

Just nu känner jag den där känslan igen och förstår vad det är som hänt med mig. Jag har tappat tilliten för folk. Jag förvånas inte längre om jag blir sviken och lämnad ensam, jag är van, det händer mig ändå jämt. Från minsta grej som att bestämma träff med en person en dag och sen blir det inte av till att någon helt vänder mig ryggen. Jag förväntar mig inget annat längre, jag väntar mig att alla ska göra så... Vända mig ryggen, sluta lyssna eller gå till någon annan. Packa väskan och resa iväg utan att säga hejdå...
Jag är ständigt rädd, rädd för att göra fel, se fel ut eller säga fel sak. Jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, att dom ser mig som en skitig liten obetydlig hög... Jag finner inte längre någon ro inom mig då jag är själv, allt är som bortblåst. Om jag sitter på stan bland folk så känner jag mig helt avstängd, nu har till och med mina vänner börjat fråga mig hur det är, om det hänt något eller om något är på tok. Men vad ska jag svara? Att jag är ständigt rädd? Att jag känner mig helt sluten, att mitt hjärta känns kallt och att min mage ständigt gör ont? Att jag känner mig frusen inombords och falsk på utsidan? Även fast jag är jag så känns det som om folk ogillar mig... Folk kanske kollar på mig för att se hur jag ser ut, men för mig känns det som om dom sliter tag i mitt inre, drar ut det i kylan och biter sönder det. Jag känner mig hatad, hatat av mig själv eller andra? Jag vet inte... Ju oftare jag glömmer bort mig själv, att jag sitter på stan eller ligger och läser, ju räddare och mer ensam och bortkopplad känner jag mig... Jag har slutat svara på sms då folk frågar om jag ska på stan, för jag känner mig bara onödig, som en liten del i en soptunna, avfall... Jag är ständigt rädd. Rädd, rädd, rädd... Enda gångerna jag känner mig någorlunda ok är då jag ligger och tittar in i - X - ögon och vet att han har samma livsångest som jag har, ingen av oss orkar mer eller ser något ljus i livet... Vi är två ensamma som passar ihop som pusselbitar, förr fanns det en till pusselbit i mitt liv, tyvärr försvann den och jag orkar inte leta efter den längre...
Mitt hjärta gör för ont nu för att jag ska orka sitta här mer, jag ska stänga av datorn och mobilen och krypa ner under mitt täcke, vara patetisk och krama om min nalle samtidigt som jag gråter över allt som gått förlorat. Jag ska gråta över mig själv, gråta över att jag försvinner mer och mer, jag är rädd för mig själv, jag är rädd för alla gånger jag glömmer bort vem jag är och vart jag är... Jag existerar snart inte längre?

Hemma i sängen, tröttare än tröttast! Jag har haft huvudvärk i 1½ vecka nu och jag hoppas verkligen att det går över snart (hade ju två års ständig huvudvärk förut). Jag har fått ett plötsligt sug efter Malibu och Sprite, usch *skrattar för mig själv* Det kommer jag inte få dricka på ett bra tag, finns ingen som vill småfesta(?) och sen så åker ju Rick och Gabbi till Stockholm imorn = ingen som kan köpa Malibu åt mig. Jag får nöja mig med Sprite?

Jag gillar att prata med Rick, det känns liksom värt tiden som springer iväg. Han lyssnar på mig och jag lyssnar på honom, om nån av oss behöver en kram så finns vi där för varandra, om vi behöver en sovkompis så finns det också... Dock vet jag inte hur jag ser på hela situationen med att vara så... Nära varandra. Det känns bra, tryggt och avslappnat men ändå farligt. Jag ska nog inte tänka så mycket?

Just nu vill jag göra något med håret, bara sådär! Jag har länge varit trött på mitt hår. Det ser skit ut om jag inte fönar det och ja... Jag vill helt enkelt göra något med det, klippa det kortare, raka sidecut igen eller färga det eldigt rött! Samtidigt vill jag spara håret långt och farligt vackert... Hur ska jag göra? Blähä... Ska se till att låna Annlo's saxar, ska ändå klippa Pundis hår snart, så snart som jag kan och orkar och då ska jag be min mor eller någon annan att klippa det, för om jag gör det själv så kommer det sluta med att jag har världens galnaste frilla (om annat så blir det skitsnyggt).


http://www.youtube.com/watch?v=BYrisgSBANk

Jag trivs så här, men ändå slits jag i små små bitar som trampas sönder under andras skor. Sitter halvt avklädd på Ricks rum, ska snart sminka mig, måste bara gå och krama om Rick först. 

En lätt sminkning med gult och oranget, bruna ögonbryn och lätt rosa läppar. Nu drar jag in till Hudik, och vad betyder det? Jo, att jag orkade kliva upp supertidigt! Och nu får jag se om det var värt det eller inte, so long suckers! Nu blir det musik och en bok vid havet!

Nu har jag druckit rosa te och ätit varma mackor (skinka, ost och pesto), läst lite i boken och funderat inför imorn. Jag ställer nog väckarklockan tidigt och ser om jag orkar med den tidiga bussen, annars så blir det den som går vid 11. Jag vill verkligen jättegärna sitta vid havet imorn och känna den friska luften där, laddar till och med min mp3 nu för att kunna lyssna på musik, det var längesen jag gjorde det...

Nu ska jag dra mig mot badrummet för att stoppa huvudet under iskallt vatten, jag hoppas verkligen att mitt hår går att fixa till, annars klipper jag av det.

Lie to me, convince me that I've been sick forever.
And all of this, will make sense when I get better.
I know the difference, between myself and my reflection.
I just can't help but to wonder, which of us do you love.

Sitter hemma i min säng bredvid katten, eller är det katten som ligger bredvid mig? Jag har ingen aning om hur jag ska se det, men orka bry sig? *svamlar på om inget speciellt* Senaste veckan/veckorna så har jag haft ett otroligt sötsug, måste äta hela tiden, är ständigt törstig och springer hela tiden på toa. Mamma funderar på om det är sockersjukan (diabetes), men näe, jag vill inte ha det så det är inget alternativ för mig, tänker vänta någon vecka till och om det är likadant då så får jag väl gå och ta blodprov och sånt..? *problembarn* Jag har ju inte minskat något i vikt vad jag vet och det är ett tecken på att man har diabetes, så jag har det inte! Punkt slut xP

Idag inhandlades det en ny kjol till mig, lång, svart och med mycket tyg. Det köptes också en jättefin väska som jag inte riktigt kan beskriva, tänk "hippie". Kjolen och väskan gick på 60 kronor då det köptes på second hand. (Fick även mina 14-håls på posten idag, dom var också av märket Getta Grip, Im in love!)

Cant you see that youre smothering me?

Imorn blir det Hudik, ska egentligen åka in så jag är där tolv och sen dra iväg till lägenheten. Men funderar på att åka in ännu tidigare och ta en stund för mig själv vid havet... Musik i öronen och cigg, jag tycker det låter bra... Annars blir det lägenheten där jag ska plugga, föreningsmöte och sen åka hem(?), vilket känns väldigt stressigt...
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jag känner mig inte fin längre. Jag har dålig hy, smutsigt hår och fula kläder... Jag vill färga om håret i en enklare färg, köpa en ny garderob och skrubba bort all skit från min kropp... Det känns inte längre som någon idé att duscha då jag ändå blir smutsig efteråt. Jag vill städa mitt rum och kasta allt som jag knappt tittar på eller rör vid, men jag kan inte? Jag är fast.

Jag har på sista tiden börjat tänka på vad som hände vintern 06, hur jag låg alldeles still på min säng och lät allt hända. Hans händer som var överallt... Sen... Kommer jag inte ihåg något där i mellan? Bara att jag sedan låg skräckslagen och söndertrasad med hans huvud på min bröstkorg, och att han sov. Han dregglade på min bröstkorg... Han såg så nöjd ut, som om det verkligen var hans vardag, som om det var meningen att det skulle hända... Sen vid halv ett på natten nån gång så knackade mamma på dörren och frågade om han skulle ha skjuts hem... Jag följde med i bilen och hoppade sedan ur för att säga hejdå till honom, gav honom en kram, sen kommer jag bara ihåg att jag hade det svårt att sitta dagarna efter det...

http://www.youtube.com/watch?v=ii1pllQIEv0

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två


http://www.youtube.com/watch?v=03olYfVdF8g