Just nu känner jag den där känslan igen och förstår vad det är som hänt med mig. Jag har tappat tilliten för folk. Jag förvånas inte längre om jag blir sviken och lämnad ensam, jag är van, det händer mig ändå jämt. Från minsta grej som att bestämma träff med en person en dag och sen blir det inte av till att någon helt vänder mig ryggen. Jag förväntar mig inget annat längre, jag väntar mig att alla ska göra så... Vända mig ryggen, sluta lyssna eller gå till någon annan. Packa väskan och resa iväg utan att säga hejdå...
Jag är ständigt rädd, rädd för att göra fel, se fel ut eller säga fel sak. Jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, att dom ser mig som en skitig liten obetydlig hög... Jag finner inte längre någon ro inom mig då jag är själv, allt är som bortblåst. Om jag sitter på stan bland folk så känner jag mig helt avstängd, nu har till och med mina vänner börjat fråga mig hur det är, om det hänt något eller om något är på tok. Men vad ska jag svara? Att jag är ständigt rädd? Att jag känner mig helt sluten, att mitt hjärta känns kallt och att min mage ständigt gör ont? Att jag känner mig frusen inombords och falsk på utsidan? Även fast jag är jag så känns det som om folk ogillar mig... Folk kanske kollar på mig för att se hur jag ser ut, men för mig känns det som om dom sliter tag i mitt inre, drar ut det i kylan och biter sönder det. Jag känner mig hatad, hatat av mig själv eller andra? Jag vet inte... Ju oftare jag glömmer bort mig själv, att jag sitter på stan eller ligger och läser, ju räddare och mer ensam och bortkopplad känner jag mig... Jag har slutat svara på sms då folk frågar om jag ska på stan, för jag känner mig bara onödig, som en liten del i en soptunna, avfall... Jag är ständigt rädd. Rädd, rädd, rädd... Enda gångerna jag känner mig någorlunda ok är då jag ligger och tittar in i - X - ögon och vet att han har samma livsångest som jag har, ingen av oss orkar mer eller ser något ljus i livet... Vi är två ensamma som passar ihop som pusselbitar, förr fanns det en till pusselbit i mitt liv, tyvärr försvann den och jag orkar inte leta efter den längre...
Mitt hjärta gör för ont nu för att jag ska orka sitta här mer, jag ska stänga av datorn och mobilen och krypa ner under mitt täcke, vara patetisk och krama om min nalle samtidigt som jag gråter över allt som gått förlorat. Jag ska gråta över mig själv, gråta över att jag försvinner mer och mer, jag är rädd för mig själv, jag är rädd för alla gånger jag glömmer bort vem jag är och vart jag är... Jag existerar snart inte längre?

 

The Hero...

13 augusti 2009 15:16

Jag hatar iaf inte dig, jag är bara rädd för att falla för mycket jag med...
Det är sant, vi är faktist alla egentligen små sopkorgar eller skit i människors ögon, men vi är en del av samma skit? Det är så jag ser det, en liten bit av skräpet till tippen liksom, men ju mer vi försöker ju bättre blir det, vi kanske till och med säljs begagnade en dag? Hur man tolkar det vet jag inte men jag anser det som en steg uppåt, hur nya vi än är.

Jag tror dock tyvärr att jag kanske sviker dig idag en aning också, jag har prioritet på hem och hushåll, tjej och stämning...

Men när jag har tid, sluta inte vara rädd för att skicka mail, orkar jag inte hjälpa dig så orkar jag inte, och orkar jag så kan det bara bli lite bättre?

Är det för tugnt förstår jag, men jag ställer mig efter gränser och prioritet nu.
Det blir nog bättre någon gång... Jag hoppas du mår bättre snart... Jag ska iaf försöka ta tag i att kunna träffas någon dag och säga förlåt och ge dig din kram som du förmodligen väntat på en bra stund. Sköt om dig så länge...

//En lika dåligt mående vän. "Vi har alla gränser, ta vara på dina."

 

Ida

13 augusti 2009 15:42

Svar till The Hero

Du får prioritera ditt, det är ditt val, men med ditt val så försvinner jag mer och mer från dig och jag kommer bli svårare att få tillbaks.
Jag tänker sluta försöka och bara vara tills du vågar tänka på annat än det som existerar inom ditt hem. Du säger att om du inte orkar hjälpa mig så orkar du inte, då säger jag att jag orkar inte försöka längre och har väntat länge nu på att du ska ge något, visa vad du vill. Men eftersom du inte gör det och prioriterar det som finns inom ditt hem så kommer det nog aldrig bli något mer än bara en tom vänskap mellan oss...
Jag har gett upp det här, inte helt. Men jag känner att jag inte får ut något av det vi har längre...

http://homicidalManiac.bloggagratis.se

 

The Hero...

13 augusti 2009 19:01

Du, det ordnar sig tror jag... Det tar tid, jag tänker stanna positivt åt ditt håll...

Men det var tillfällighet faktist, idag rasade hon, men jag har lyckat rädda henne redan.
Så det finns mer tid kvar idag som jag faktis kan lägga ner på dig, hm? jag vill försöka och som sagt, det är inte bara du som är rädd...

Men jag tänker förbli posetiv om oss och våran vänskap, om ditt mående med, det handlar kanske mest om tid, det svåra är att härda ut tiden och tiden är ibland försen... Men jag hoppas tiden hinner, att jag hinner. Va? Jag har inte gett upp för fem öre direkt, kanske så som det ser ut för mig, men inte dig iaf... Jag tänker ganska ofta på hur du mår, på dig och allt... Men det är svårt, det är nog inte bara du som känner dig osäker på att höra av sig... Det är helt enkelt svårt. Men som sagt jag har inte gett upp något hopp ännu och har planer på att inte göra det. *kram*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag skulle vi ha firat din första födelsedag, jag kan inte sluta gråta. Förlåt min älskade, förlåt <3 ...

    Det var sjukt längesedan jag skrev här nu, så det är kanske på tiden att jag gör det. Dock så skriver jag inte med glada tankar, allt snurrar runt som en karusell i huvudet... Jag har varit sjukskriven i fyra månader nu, eller är det ...

..på det mesta faktiskt. På mig själv, plugget, praktiker, vuxenlivet.. Allt. Jag har gråtit mer den senaste månaden än vad jag har gjort sammanlagt det senaste året, tårarna går knappt att stoppa. Det är många som frågar hur det är, jag vill skrika ...

Just nu sitter jag på stammis-stället Kaffebaren och njuter av en latte med vit choklad. Jag sitter i ett virrvarr av mina tankar och känslor. I måndags var jag hos läkaren och fick mina provsvar, jag tog blodprover för ungefär en månad sedan för att...

Jag fick precis ett fruktansvärt sug efter alkohol, senast jag drack var på nyår, men senast jag var sugen på alkohol är flera år sedan. Fan vilken jobbig känsla jag har i kroppen nu! En blandning mellan rädsla, trötthet, besvikelse, ledsamhet och su...