Hittills idag så har jag tjänat ihop ca 300kr på att stapla ved och klippa gräsmattan, om jag orkar så jobbar jag nog imorn med. För här hemma är det jobb, äta och sen vara ifred som gäller... Jag gillar det, jag gillar att slippa gå runt på stan bland en massa folk som ständigt måste göra saker hela tiden, folk som gnäller på andra, eller bara är allmänt... Jobbiga..? Jag orkar inte ha krav på mig själv, om jag är i stan så känner jag att jag måste vara på ett sätt, men ändå skiter jag i det och fortsätter vara mig själv. ...Och jag irriterar mig på folk, dom som inte kan läsa kroppsspråk och fatta vad man egentligen menar *glömmer bort varför jag ens började skriva* Glah, nu låter jag hatisk då jag bara är trött...

Lyssnar iallafall på musik just nu och skriver lite på sidan om bloggen, ska nog färga min gula lugg orange idag och prova mitt nya shampoo + balsam (luktar helt underbart, lukta på mitt hår nästa gång vi ses så får du se ;P).

Aja, nu blir det psychobilly och småsova ett tag... Natti natt...

Just nu känner jag den där känslan igen och förstår vad det är som hänt med mig. Jag har tappat tilliten för folk. Jag förvånas inte längre om jag blir sviken och lämnad ensam, jag är van, det händer mig ändå jämt. Från minsta grej som att bestämma träff med en person en dag och sen blir det inte av till att någon helt vänder mig ryggen. Jag förväntar mig inget annat längre, jag väntar mig att alla ska göra så... Vända mig ryggen, sluta lyssna eller gå till någon annan. Packa väskan och resa iväg utan att säga hejdå...
Jag är ständigt rädd, rädd för att göra fel, se fel ut eller säga fel sak. Jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, att dom ser mig som en skitig liten obetydlig hög... Jag finner inte längre någon ro inom mig då jag är själv, allt är som bortblåst. Om jag sitter på stan bland folk så känner jag mig helt avstängd, nu har till och med mina vänner börjat fråga mig hur det är, om det hänt något eller om något är på tok. Men vad ska jag svara? Att jag är ständigt rädd? Att jag känner mig helt sluten, att mitt hjärta känns kallt och att min mage ständigt gör ont? Att jag känner mig frusen inombords och falsk på utsidan? Även fast jag är jag så känns det som om folk ogillar mig... Folk kanske kollar på mig för att se hur jag ser ut, men för mig känns det som om dom sliter tag i mitt inre, drar ut det i kylan och biter sönder det. Jag känner mig hatad, hatat av mig själv eller andra? Jag vet inte... Ju oftare jag glömmer bort mig själv, att jag sitter på stan eller ligger och läser, ju räddare och mer ensam och bortkopplad känner jag mig... Jag har slutat svara på sms då folk frågar om jag ska på stan, för jag känner mig bara onödig, som en liten del i en soptunna, avfall... Jag är ständigt rädd. Rädd, rädd, rädd... Enda gångerna jag känner mig någorlunda ok är då jag ligger och tittar in i - X - ögon och vet att han har samma livsångest som jag har, ingen av oss orkar mer eller ser något ljus i livet... Vi är två ensamma som passar ihop som pusselbitar, förr fanns det en till pusselbit i mitt liv, tyvärr försvann den och jag orkar inte leta efter den längre...
Mitt hjärta gör för ont nu för att jag ska orka sitta här mer, jag ska stänga av datorn och mobilen och krypa ner under mitt täcke, vara patetisk och krama om min nalle samtidigt som jag gråter över allt som gått förlorat. Jag ska gråta över mig själv, gråta över att jag försvinner mer och mer, jag är rädd för mig själv, jag är rädd för alla gånger jag glömmer bort vem jag är och vart jag är... Jag existerar snart inte längre?