Jag tänker tillbaks på de två arvikafestivaler jag varit på... Den första som var fylld med så mycket känslor, då jag stod framför scenen med Rick tätt bakom mig lyssnandes på Lykke Li, då tårarna aldrig slutade rinna, den lyckan vill jag ha tillbaks. Hon blev inropad fem gånger på scen, och jag skrek lika mycket varje gång. Hon fick något att hända med mitt hjärta, och just känslan av att ha någon man älskar tätt intill sig under tiden var helt obeskrivlig. Den delen av festivalen i sommar saknade jag, jag saknade någon att stå och hålla om i regnet, någon att krypa ner hos då det blev dags att sova, någon att stå bredvid och känna samhörighet under spelningarna. Allt det fattades. Jag kände mig ensam då jag lyssnade på alla underbara band, jag stängde tältet och vände mig om och såg en ensam sovsäck, jag hade inte heller någon att krama om då regnet öste ner...
Och jag tänker tillbaks just då jag stod och lyssnade på Nine Inch Nails, jag var så ledsen över att stå där och känna mig ensam då jag ändå hade sällskap, jag ville springa därifrån och gömma mig för jag visste att det inte skulle bli så underbart och speciellt som jag förväntat mig. Men då dom spelat klart och gick av scenen, så kände jag på mig att det inte var slut, och då hör man Trents underbara röst sjunga fram de första orden ur Hurt. Allt brast för mig, mitt hjärta kändes lite som det gjorde då Lykke Li spelade, men nu var det gamla minnen som kom upp. Och jag kände mig verkligen ensam, där stod jag och sjöng raderna ur Hurt och grät och log samtidigt, jag ville inte därifrån. Det var ett sådant ögonblick då man vill stanna tiden, och bara leva livet just då...

Allt det här började jag tänka tillbaks på då jag lyssnade på Coldplays - Fix you, då bara publiken sjunger. Just den känslan är obeskrivlig, och nästan oavsett band så gråter jag då publiken sjunger med sådär och har den där underbara känslan av lycka i kroppen...



http://www.youtube.com/watch?v=iFx2TmQfM-o

http://www.youtube.com/watch?v=tmvxecBR7zU&feature=related

Jag har inte så mycket att skriva om, men jag ska försöka ändå, för det brukar alltid sluta med en massa text.

Hmm, imorn är det måndag vilket innebär att det är skola. Jag går mellan 9:00 och 11:30, då är det introduktion för projektarbetet. På tisdag så är dagen lika lång men vi ska starta BF1203-kursen (alltså bild I think, bildfördjupning kanske?). Jag är inte alls pepp inför dom här dagarna, inte pepp inför resten av året heller men jag ska försöka klara mig. Om det blir jobbigt eller värre än vad det är nu så söker jag hjälp, så fort jag kan... Jag har länge hängt över kanten och varit nära att tappa taget, men jag har ännu inte kämpat mig iväg efter hjälp, är jag dum? Feg? Faktiskt så är jag rädd... Att JAG ska fixa det här låter omöjligt, så nära slutet...

Jag trycker läpparna
lätt mot din hals

Jag frågar "gråter du?"
Du smakar salt

Klockan är tio över fem, och jag skriver väldigt segt just nu, mest bara för att komma på något mer att skriva om. Som till exempel att jag ätit makaroner med smör och sourcreamkrydda idag, det var mums. Jag kollade på någon dokumentärliknande sak under tiden, med Ashley Judd och nån utrikesminister (kommer inte ihåg vad hon heter). Sitter hemma själv gör jag också, faktiskt skönt att kunna gå runt som jag vill i huset. Tomheten här hemma speglar lite min insida för tillfället, tom.

Woops, nu åskar det. Bäst att dra ur datorn och tvn - alltså inget tvspel eller dataspel, blir att läsa bok då! Och jag kan inte låta bli att hoppas på regn.

Har jag gjort något fel? Den tanken susar runt i mitt huvud ikväll... Är det fel att bry sig om någon så mycket att man ibland känner att man oroar sönder sig själv? Och... Nu slår min osäkerhet till, tänk om hon tror att jag snackar skit? Att jag inte alls tycker om henne, jag älskar ju henne... Nej jag kan inte hålla på och tänka såhär, hon vet att jag tycker om henne, våra pratstunder och ja... Hon får mig så lätt att må bra och jag lyckas alltid få henne att skratta vid dom mest knasiga tillfällena... Jag säger det inte ofta, men hon är en av mina bästa vänner, och jag har två såna. Jag brukar inte säga "bästa vän" eller liknande, men med henne kan jag slappna av, bara vara och prata om allt möjligt...

*virrig, stressad och rädd* Jag ska nog inte ens skriva här? Ska jag säga något överhuvudtaget? Blurb...

-

Jag vill ha kladdkaka och Elina igen, spola tillbaks tiden lite? Fika!