Allt jag gör suger energi från mig. Jag försöker så gott jag kan med allt, men sen då jag kommer hem så raserar jag. Jag är rädd att rasera mitt liv...

Jag går hos en kurator en gång i veckan, varannan månad till en läkare (olika förvisso..). Nu har jag även börjat gå hos en dam som ska hjälpa mig att bearbeta mina trauman. Det visade sig därigenom att jag även lider av posttraumatisk stress. Vilket gav svar till varför jag har det så svårt att klara av det lättaste av vardagliga saker. Hon tror att det kan vara en stor anledning till varför jag inte orkade med skolan.
Min dos av medicinen har höjts till 150mg men jag har än så länge inte känt någon skillnad. Praktiken verkar gå åt helvete då jag inte tar mig iväg hemifrån. Jag har pratat med chefen och han accepterar det så länge, måste dock få tag i en läkare snart så jag kan sjukskriva mig igen. Åtminstonde tills jul och nyår är över och att flytten är klar.
Det känns som att jag stressar runt då jag egentligen bara sitter still, iallafall då jag är hemma. Annars springer jag nog runt på stan minst tre dagar i veckan. Jag är inte medveten om det själv men Kent har försäkrat mig om att det är så. Det känns verkligen som att jag inte får något gjort, att jag bara sitter still och sakta tynar bort. Men ändå så rör jag mig mer än någonsin. Varför känns det så här? Jag klarar inte av den lilla gnutta ångest jag har, jag hade det tio gånger värre förr men det känns jobbigare nu. Då kunde jag gråta ut flera gånger per dag, senaste halvåret har jag nog bara gråtit fyra gånger, varav en av dom var ordentligt.
Den gången så hade jag gjort illa mig själv, första gången på väldigt, väldigt länge. Jag kan inte hålla mig ifrån det längre. Det är en av de tankar som susar runt i mitt huvud tjugofyra sju. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för tillfället, jag kan inte sova men orkar inte heller vara vaken. Jag orkar bara inte...