Nej, nej, nej... Jag vill verkligen INTE känna såhär. Jag har ju fan kommit över dig, jag vill inte känna känslor för dig. Jag vill ha dig utraderad från delen i mitt hjärta som innehåller kärlek...

Jag känner att jag allt oftare försvinner in i mig själv. Inte bara då jag är själv utan till exempel mitt i en lektionstimme. Det skrämmer mig. Är jag påväg att bli någon annan? Eller vad är det som händer egentligen?
För jag känner också allt oftare att jag får tung ångest, tyngder i min bröstkorg, hjärnspöken och små monster runtom mig som hela tiden stör. Jag vet att det inte är normalt, för det är det väl inte? Så vad är det för fel på mig?

Jag funderar och tänker för mycket, men jag kan inte undvika mina egna tankar. Alla känslor jag haft har blivit utbytta mot hat, kyla och förvirring..
Jag vill lära mig känna trygghet igen, den där speciella känslan av att vara omtyckt och speciell, inte som i ett förhållande. Utan bara vänskap..
Det är jobbigt att känna sig tom men ändå fylld med ledsamhet och ångest.

Just nu sitter jag hemma hos Bambi i Slasta, det har varit en annorlunda dag som jag inte riktigt vet om jag trivts med eller inte.

Dagen började med att jag kämpade mig upp ur sängen, funderade på att lägga mig igen och bara somna om. Men jag SKULLE upp, jag måsta visa för mig själv att jag ÄR något. Så jag åt frukost och sminkade mig, drog iväg till bussen för att ha en skoldag med bara två lektioner; Foto och form (med Janne).
Johan, jag och Oden valde att impulsåka in till Sundsvall vid 1200, där drev vi omkring till 1625 då jag drog hem för att packa övernattningssaker, jag skulle nämligen till Bambi och sova över! :D
Där spelade vi en massa tvspel, åt cheesballs, Bambis underbara hemmalagade mat *drools* och sen som toppen på hela dagen så badade jag och Bambi badkar och bubblade :P De sista detaljerna vill jag inte gå in på för det är bara äckligt.

Aja, hade hoppats på att träffat lite mer folk i Sundsvall men det blev inte riktigt så *sadeye* Träffade Kettil en snabbis iallafall ^^

Hmm, ska nog krypa ner till Bambi snart och mysa med henne :) Godnatt.

Bambi, du ger mig lite ljus i min annars så mörka vardag<3

Jag... Har känt mig bortglömd, ensam, oälskad.
Jag lyssnar på Emilie Autumn och Sopor Aeternus, tänker på för mycket saker som vanligt och önskar att jag hade haft sällskap den här helgen. För allt jag kunnat tänka på var hur mycket du kan tänkas hata mig, hur mycket du avskyr mig. Och jag kan säga att det är inte så jävla kul att tänka på det dag ut och dag in. På vad du anser vara en bra vän, en sån som skrattar och ler hela tiden? Det verkar iallafall som det. Ignorera hon med andra känslor än bara glädje... Jag hade kunnat varit glad dygnet runt om jag fått spenderat den tiden med dig, eller iallafall känt mig betydelsefull för dig.

Just nu vet jag inte om jag kan lite på nån, förtroendet för andra har sjunkit ner mot nollstrecket. Två av de personer jag älskar mest har svikit mig, lämnat mig ensam kvar. Och jag vill inte stå där ensam och ynklig...

Jag hoppas ni inte tror att jag stannar kvar om ni fortsätter bete er som ni gör.

http://www.youtube.com/watch?v=bnwh90ZngRg

Ni fyller mig inte bara med besvikelse, ni bygger också på min smärta.

Den som kan tänkas resa en bit, och ge mig cigg och sällskap får gärna höra av sig. Jag vill slippa min ångest, slippa mina tankar och slippa min ensamhet. Allt oftare känner jag mig övergiven och lämnat åt ingenting... Jag trodde det skulle bli annorlunda ikväll, sällskap, skratt och ja, kärlek... Men jag måste sluta tro, måste måste måste.

Jag blir allt oftare sviken. Det är så många som säger saker. Men, vad händer med att göra det man säger då? Som tillexempel, en kompis till mig har lovat mig ett flertal gånger att umgås med mig. För jag är ju ändå en sån 'nära kompis' *suck* ska jag fortsätta att tro på det? Jag vill inte, för det gör ont. Varje gång jag och personen har bestämt något så kommer något annat upp, eller så har den inte tid, känner sig stressad eller inte orkar.. MEN JAG DÅ?! Va? Ska jag bli kvarlämnad där ensam med en jobbig jävla smärta i bröstkorgen? Du säger helatiden att jag vet så mycket om dig, att jag är en av dina närmsta, men jag tycker fan inte det! JAG ÄLSKAR DIG men du verkar inte fatta det! Jag sitter en till kväll och gråter över det här... Jag vill ju umgås med dig! Vara med dig och bara känna glädje! MEN DU VERKAR INTE VILJA DET? Hur fan ska jag ta det? När du varje gång, bara en dag innan eller till och med samma dag säger att du är upptagen eller stressad... Jättekul, verkligen...

Jag orkar inte längre,
min kropp, mitt hjärta
och mitt huvud orkar
inte mer. Allt det här
tar död på mig...

Idag, eller egentligen igår (fredag) så vaknade jag och kände att jag inte hade ork till något. Jag gick ner och kände hur magen vände sig, jag började hosta och det tog aldrig slut. Jag tvingade i mig frukost under tiden jag hostade, luften tog slut och där satt jag gråtandes, svettig och anfådd. Pappa bara hummade då jag sa att jag kände mig sjuk, han hade ju hört hur jag köjdes..? Jag gick upp på mitt rum sen för att klä på mig inför skolan och såg att klockan var 07:27, 07:55 måste jag senast gå mot bussen. Och jag kände hur allt föll, jag kröp upp i sängen och in under mitt täcke. Jag började hosta igen och värken i huvudet kom krypandes. Då jag hade missat bussen med några minuter gick jag fram till trappen och ropade till pappa att jag skulle stanna hemma för att jag inte orkade skolan, han suckade högt och svarade något i stil med 'jaha'... Jag sjukanmälde mig och gömde mig under täcket, där sov jag till två då jag vaknade av att Jon knackade på dörren och frågade om jag var där.. 'Jo, det är jag' svarade jag. Han ville bara se att han inte var ensam hemma.. Jag somnade om igen och vaknade sen vid halv fem.. Då var det mat, jag åt och la mig sen i sängen igen och läste, tog ett tvåtimmarsbad senare på kvällen och nu ligger jag här i sängen igen.. Lat? Ja, men det behövdes.

Nu ligger jag och känner hur hoppet inför morgondagen sakta rinner av mig.. Men vafan, jag är ju van vid att vara själv, so why do I care..?

Det gör ont, jag spricker och går sönder inombords. Det trycker över bröstkorgen och mitt huvud svämmar över av jobbiga tankar. Jag vill kräkas upp allt jobbigt, jag vill att någon ska sparka och slå på mig. Jag vill känna smärta som gör ont, som gör så ont att mina tankar tystnar och smärtan försvinner från mitt bröst! Jag har redan jävligt ont, det gör så ont i mig att jag har svårt att andas. Jag sitter och gråter och önskar att jag inte existerar. Att mina känslor inte existerar.. Jag vill klippa upp min bröstkorg och slita ut allt som gör ont! Jag vill riva och klösa bara för att smärtan ska försvinna.
Jag orkar inte det här. Det är 96 dagar sen allt föll samman, 5 dagar sen du slutade prata med mig, och... Jag vill bara dö, låt mig flyta iväg, jag orkar inte må såhär jävla dåligt längre! Jag vet inte ens varför! Jag vet saker som spelar in på det hela, men VARFÖR mår jag så jävla dåligt?

Jag vill trycka något genom bröstet, få smärta att försvinna. Hjälp mig...
Jag älskar dig och jag må vara jobbig... Men snälla lämna mig inte...