Hej herr och fru Ångest, nu har ni gripit tag i både mitt hjärta och min hjärna. Jag vet inte hur jag ska klara mig ur det här, mina tankar är så många att allt försvinner, mina känslor är trassliga och trasiga och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Ångesten har gjort min andning svårare, jag har inhalerat en kanske två gånger för mycket av medicinen, jag har fått hjärtklappning och darrningar. Jag har yrsel och börjar känna mig trött, men det beror nog på att
klockan snart är tre..

Jag känner att jag mer och mer glömmer bort vad jag gör, jag tänker mig inte för och sårar andra.. Jag sårar dom som står mig närmast. Jag verkligen hatar mig själv för det. Varför gör jag hela tiden fel? Fan. FAN!

Hungern gör ont, den bygger på min redan så stora smärta. Det känns som om mina revben imploderar, lungorna gör ont och min luftstrupe irriterar mig sen igår. Att smärtan kan bli så mycket större bara över känslor som sipprar fram. Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här?
Hittills har jag bara legat i min säng, i hopp om att jag ska försvinna, tyna bort. Men det är svårt då man har föräldrar som kommer och kollar så jag tar min medicin, och en mamma som plockar undan småsaker som tvätten... Mamma står och lagar mat nu i hopp om att jag ska äta, kötbullar och stekt ris. Ordet köttbullar får min mage att vända sig, speciellt då jag tänker på att det är fabriksgjorda kötbullar.. Usch, jag vet inte om jag vill ha, finns det någon mening med att äta då jag ändå bara ligger i min säng? Vilket jag säkert inte bara kommer göra idag för mamma vill få ut mig *suck* Jag ska gardera mig med inhalatorn för jag har en stor känsla av att friskluften kommer få mina lungor att protestera och få mina luftrör att dra ihop sig..

Aja, jag ska gå ner och skriva upp medicintider och äta lite, för mammas skull.. Vi får se, eller rättare sagt jag får se om jag får sällskap idag. Det skulle betyda...

Än en gång lägger jag all skuld på mig själv. Jag har förstört hans kväll, han som var så glad och hade haft roligt med alla vänner. Så kommer bittra jag och bara förstör. Visst, han fick mig att gråta. Men det är ändå jag som förstört allt.

Vad är det jag alltid gör fel?

Jag vill bara säga: Kom hit imorn och var med mig en stund så fikar vi och kollar på film. Men jag kan inte säga det för det funkar tydligen inte för dig...

Den här dagen började både bra och dåligt. Vaknade sju imorse och kunde inte somna om, så jag gick ner och tog min medicin och gick sen upp och läste. Jag låg och läste i två timmar men eftersom jag knappt sovit tre timmar under natten så fick jag huvudvärk. Jag drog kudden över huvudet och lyckades sova i en timme tills pappa ropade att han åkte till jobbet (tack pappa för att du väkte mig *suck*). Somnade sen om vid tolv/halv ett och sov tills mamma kom hem vid halv fyra, en välbehövd sömn.
Det var den 'dåliga' delen av dagen. Den bra delen är att när mamma kom upp på mitt rum så stod jag vid mitt skrivbord och fixade med mina p-piller i bara trosor (kanske inte så bra, men ändå XD) och hon sa snabbt 'vad smal midja du har fått' och jag sa lite slött att jag inte hade ätit något på hela dagen eftersom jag sovit, hon mutade mig med lite godis mot att jag skulle gå och väga mig. Så jag går ner till källaren och ställer mig på vågen helt bestämd på att jag fortfarande vägde 63, men då jag kollade så hade jag faktiskt gått ner tre kilo! Gissa vem som blev förvånad? Tre kilo över en helg! XD
Jag gick iallafall upp till mamma och berättade om det, hon gav mig godis och sa att jag behövde mer än det så hon ställde sig och lagade mat, visst visst.. Jag kan fortfarande gå ner fem kilo utan att det är farligt men mamma vill inte ha ett till smalt barn, Jon får stå för det. Han är ju tillochmed underviktig, jag har för mig att han väger 48, han ska fylla 16 och är 168 lång, helt klart för lite... Men men! Han äter iallafall som en häst!

Äntligen! Pappa hade åkt till Apoteket imorse då jag sov och hämtat ut min medicin, så nu har jag äntligen penecillin, hostmedicin och inhalator. Han lät mig sova någon timme extra och väckte mig 11 då jag tog medicinen, och idag har det faktiskt varit lättare att andas. Så nu ska jag ta penecillin 3ggr om dagen i en veckas tid, hostmedicin efter behov, vilket blir ungefär 3-4ggr om dagen, ipren + alvedon vid behov och inhalatorn då jag får svårt att andas, vilket blev två gånger idag.

Mina lungor, luftrör och revben gör fortfarande ont, och jag hoppas verkligen att det går över nu i veckan så jag inte missar så mkt av skolan. Känns lite väl jobbigt om det blir så med tanke på att det är nationella nu osv..

Jag har precis kommit hem från akuten.

Vi får se hur mycket jag orkar i veckan. På akuten så fick jag iallafall akut astmamedicin, dom gjorde en massa tester och tog blodprov. Sänkan ska ligga på 8 i vanliga fall men min låg på 42, vilket är ett 'mellanläge'. Om man har tex lunginflammation så ska sänkan ligga på 80-90... Så ja, dom tror att jag kan ha bronkit men dom var inte helt säkra.

Jag ska ta alvedon och ipren regelbundet i några dagar nu för att lindra smärtan i luftrören, lungorna, revbenen och ryggen. Och jag fick recept på hostmedicin, pencillin och astmamedicin. Om det blir värre så kommer jag antagligen att läggas in.

Jag kan snart inte andas mer, jag vågar inte, för hostan tar snart död på mig.
Jag sitter hemma själv för mor och far är på fest och lillebror är hos en kompis. Paniken börjar dra in över mig, jag är rädd för att vara hemma själv då jag hostar såhär mycket..

Hittills idag har jag hällt i mig 4 glas med slemlösande brustabletter, 15ml

Cocillana, 3 koppar te och tuggat i mig enorma mängder hosttabletter. Men inget hjälper.. Jag vet inte vad jag ska göra för att få bort hostan och smärtan i bröstkorgen då jag hostar och andas.

Cocillanan, eller kokolana som mamma säger (för att man blir lite yr och koko av den) får man inte ta mer än 3-4ggr per dag, och jag har redan tagit den 3 ggr.. Brustabletterna vet jag inte hur ofta man måste ta. Men om det fortsätter såhär så går jag ut och lägger mig i snön, för det här bli bara värre..

Febern blir högre och jag svettas bara mer och mer. Är det inte så att febern ska sjunka då man svettas? Äh jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill helst ha sällskap så paniken försvinner, jag är rädd att jag ska få slut på luft eller svimma då jag hostar såhär. Men det är inte först inatt som jag får sällskap.. Jag hoppas att mamma ringer och hör hur det är med mig under kvällen..

Nu ska jag nog hoppa in i duschen och hälla kallvatten över mig.

Jag vill be allt och alla dra åt helvete, men det är mig jag menar. Jag orkar inte med mig själv längre, alla lögner jag drar för mig själv för att allt ska verka så mycket 'bättre'. Fan fan fan fan fan! Jag vill känna mig älskad, vara en speciell person. Alla mina vänner säger att jag är så go och glad och världens underbaraste och sötaste. Och jag vet att dom älskar mig och gillar mig. Men det är inte så jag menar! För jag älskar inte er alla, jag orkar inte det.. Och alla som säger det där om mig, jag tycker inte alltid så om er. Jag vill känna mig älskad av någon speciell som jag också älskar.. Den närmsta jag hittar just nu är Bambi, hon tar sig tid för mig, ser mig, kramar mig och pussar på mig. Hon verkar se då jag mår sämre och kramar mig alltid lite extra då. Hon har börjat smeka mig över håret då vi sitter eller ligger bredvid varandra, och det var så längesen jag kände sån närhet. Jag har jättesvårt att säga de här orden i den period jag är i just nu, men innerst inne känner jag att jag älskar henne. Hon är speciell Bambi, för hon säger vad hon tycker och vi kan prata om allt<3

Och, sen vill jag säga att jag är inte den där glada, underbara Fido som ni ser varje dag. Jag känner mig alltis smutsig inombords. Och det gör ont.