Hungern gör ont, den bygger på min redan så stora smärta. Det känns som om mina revben imploderar, lungorna gör ont och min luftstrupe irriterar mig sen igår. Att smärtan kan bli så mycket större bara över känslor som sipprar fram. Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här?
Hittills har jag bara legat i min säng, i hopp om att jag ska försvinna, tyna bort. Men det är svårt då man har föräldrar som kommer och kollar så jag tar min medicin, och en mamma som plockar undan småsaker som tvätten... Mamma står och lagar mat nu i hopp om att jag ska äta, kötbullar och stekt ris. Ordet köttbullar får min mage att vända sig, speciellt då jag tänker på att det är fabriksgjorda kötbullar.. Usch, jag vet inte om jag vill ha, finns det någon mening med att äta då jag ändå bara ligger i min säng? Vilket jag säkert inte bara kommer göra idag för mamma vill få ut mig *suck* Jag ska gardera mig med inhalatorn för jag har en stor känsla av att friskluften kommer få mina lungor att protestera och få mina luftrör att dra ihop sig..

Aja, jag ska gå ner och skriva upp medicintider och äta lite, för mammas skull.. Vi får se, eller rättare sagt jag får se om jag får sällskap idag. Det skulle betyda...

Än en gång lägger jag all skuld på mig själv. Jag har förstört hans kväll, han som var så glad och hade haft roligt med alla vänner. Så kommer bittra jag och bara förstör. Visst, han fick mig att gråta. Men det är ändå jag som förstört allt.

Vad är det jag alltid gör fel?

Jag vill bara säga: Kom hit imorn och var med mig en stund så fikar vi och kollar på film. Men jag kan inte säga det för det funkar tydligen inte för dig...