Jag hoppas ni inte tror att jag stannar kvar om ni fortsätter bete er som ni gör.

http://www.youtube.com/watch?v=bnwh90ZngRg

Ni fyller mig inte bara med besvikelse, ni bygger också på min smärta.

Den som kan tänkas resa en bit, och ge mig cigg och sällskap får gärna höra av sig. Jag vill slippa min ångest, slippa mina tankar och slippa min ensamhet. Allt oftare känner jag mig övergiven och lämnat åt ingenting... Jag trodde det skulle bli annorlunda ikväll, sällskap, skratt och ja, kärlek... Men jag måste sluta tro, måste måste måste.

Jag blir allt oftare sviken. Det är så många som säger saker. Men, vad händer med att göra det man säger då? Som tillexempel, en kompis till mig har lovat mig ett flertal gånger att umgås med mig. För jag är ju ändå en sån 'nära kompis' *suck* ska jag fortsätta att tro på det? Jag vill inte, för det gör ont. Varje gång jag och personen har bestämt något så kommer något annat upp, eller så har den inte tid, känner sig stressad eller inte orkar.. MEN JAG DÅ?! Va? Ska jag bli kvarlämnad där ensam med en jobbig jävla smärta i bröstkorgen? Du säger helatiden att jag vet så mycket om dig, att jag är en av dina närmsta, men jag tycker fan inte det! JAG ÄLSKAR DIG men du verkar inte fatta det! Jag sitter en till kväll och gråter över det här... Jag vill ju umgås med dig! Vara med dig och bara känna glädje! MEN DU VERKAR INTE VILJA DET? Hur fan ska jag ta det? När du varje gång, bara en dag innan eller till och med samma dag säger att du är upptagen eller stressad... Jättekul, verkligen...

Jag orkar inte längre,
min kropp, mitt hjärta
och mitt huvud orkar
inte mer. Allt det här
tar död på mig...

Idag, eller egentligen igår (fredag) så vaknade jag och kände att jag inte hade ork till något. Jag gick ner och kände hur magen vände sig, jag började hosta och det tog aldrig slut. Jag tvingade i mig frukost under tiden jag hostade, luften tog slut och där satt jag gråtandes, svettig och anfådd. Pappa bara hummade då jag sa att jag kände mig sjuk, han hade ju hört hur jag köjdes..? Jag gick upp på mitt rum sen för att klä på mig inför skolan och såg att klockan var 07:27, 07:55 måste jag senast gå mot bussen. Och jag kände hur allt föll, jag kröp upp i sängen och in under mitt täcke. Jag började hosta igen och värken i huvudet kom krypandes. Då jag hade missat bussen med några minuter gick jag fram till trappen och ropade till pappa att jag skulle stanna hemma för att jag inte orkade skolan, han suckade högt och svarade något i stil med 'jaha'... Jag sjukanmälde mig och gömde mig under täcket, där sov jag till två då jag vaknade av att Jon knackade på dörren och frågade om jag var där.. 'Jo, det är jag' svarade jag. Han ville bara se att han inte var ensam hemma.. Jag somnade om igen och vaknade sen vid halv fem.. Då var det mat, jag åt och la mig sen i sängen igen och läste, tog ett tvåtimmarsbad senare på kvällen och nu ligger jag här i sängen igen.. Lat? Ja, men det behövdes.

Nu ligger jag och känner hur hoppet inför morgondagen sakta rinner av mig.. Men vafan, jag är ju van vid att vara själv, so why do I care..?