Hmm, klockan är 04:47 och jag är fortfarande vaken! Argh! Jag får spunk snart... Vet inte varför jag sitter uppe just nu heller... Fastnade vid hemska sidor, pro-ana, anorexia, själskadebeteende osv. Eller, jag tycker inte att dom är så hemska, möjligtvis att dom är hemska för att jag känner att dom är inspirerande (herregud jag vill slå mig själv på käften just nu som tänker så!). Men! De sidorna som nu är så hemska gick över i något hemskare, jag började seriöst fundera på en massa grejer (som jag alltid gjorde förut. Nu pratar jag smått kodat med, rår inte för det), tyngre grejer... Hmm, så jag började kolla runt på en massa forum om uppiggande "substanser" osv, hamnade på aptitminskande piller *suckar djupt åt mig själv*, jag kollade runt ännu mer och hittade till slut en "träningssida", bygga muskler osv... Där fanns också aptitdämpande. Och vad gör inte lilla Fido? Jo, klickar på "lägg i varukorg", för sen över 200kr från sitt sparkonto till vanliga kontot och betalar sedan för den där jävla burken med piller.
Aja, jag gjorde det väl för att något i mitt huvud vill det... Får se om jag ens provar det då det kommer med posten. Ha hah... Apropå det, mor och far blir ju glada om dom upptäcker ett brev med en pillerburk i liggandes i postlådan addresserad till deras dotter.

Blä, vet inte riktigt varför jag skriver det här heller... Ska försöka snarka lite nu, åtminstonde 2-3 timmar. Imorn vill jag hoppa i plurret, bara jag får med mig någon att bada med!

Hyvää yötä!

Nu har jag den här känslan igen, mina fötter är inte längre på jorden.
Jag har lyft och svävar nu fritt, det är både hemskt och helt underbart.
Låt mig må såhär för alltid, jag älskar den här känslan.

Ikväll hjälper inte det kalla stålet, den brännande känslan drar genom min kropp men försvinner lika snabbt som den kommit. Jag gör det igen, igen, igen, igen... Jag tror det hjälper, jag slutar, för alla andras skull.
5 minuter går, 10 minuter... Skickar ett mail, känslan av misslyckande och ångest pulserar starkare i mig. Jag letar reda på hjälpen i mina gömmor, placerar - trycker - drar, placerar - trycker - drar. Det hjälper inte, det bränner de första gångerna, ångesten drar sig sakta ur... Men den brännande känslan försvinner, tynar bort, och samtidigt som den gör det så kommer ångesten tillbaks i samma kraft, nästan starkare. Vad måste jag göra för att slippa det här? Slippa mig själv, mina tankar, känslor... Hela jag?
Om det fanns en deleteknapp på mig så skulle jag inte tveka att trycka på den.

Det var längesen jag skrev nu, 27 Juni?

Jag har hunnit med en hel del, Arvikafestivalen till exempel. Jag lyckades bli sjuk där med, sitter hemma med feber, hosta, problem med lungorna och ja, är allmänt snorig och trött.
En till grej jag hunnit med är att jag upptäckt att min lättnadskänsla över att X inte har känslor för Q inte var direkt sann. X gillar visst Q, väldigt mycket också vad jag har förstått... Lyckades av misstag få syn på ett sms X fått, kändes ju verkligen jättebra att se det, önskar att jag kunde sticka ut mina egna ögon ibland.
De tankar och känslor som förföljt mig sen jag upptäckte det håller på att döda mig, jag får aldrig ur dem ur min skalle. Så nu har jag svalt 2gram alvedon med Malibu, i hopp om att få slippa de där jävla tankarna, mitt dåliga mående, och känslan över att vara ersatt. Jag har till och med sagt det till X, X smekte mig på kinden och såg ledsen ut. Antingen så börjar han förstå och tycka lite synd om mig, eller så tänker han bara på Q. Jag hoppas att Q beter sig likadant mot X som mot sina föredetta, bara för att X ska bli lämnad ensam och sårad.
Jag hatar att jag tänker så, men vafan... Jag vill X allra bästa, men jag vill ändå inte att han ska få det jag aldrig kan få. Kärlek.

Det här blir ett konstigt blogginlägg, jag har helt kommit av mig med att skriva, känner att 'vafan ska jag skriva för?' Det känns ändå meningslöst...
Ska lyssna på La Fleur nu och hoppas på att känslorna dämpas, annars drar jag till med det som hjälper bäst, det hjälpte iallafall under Arvika.