Jag vill ringa, jag vill höra någons röst. Jag kan inte andas, eller jag kan andas, jag får bara ingen luft. Jag ser inte ens vad jag skriver genom allt suddigt tårarna skapar. Fan ta det här, varför vågar jag inte? Varför är jag rädd att få skit över att berätta hur jag mår? Fan, jag får muskelspänningar och huvudet exploderar snart. Jag är så delad i hur jag tänker, har jag riktig jävla panikångest eller är det bara lilla uppmärksamhetshoran som har vaknat? Fan fan fan fan fan....
Jag söker människor för att jag inte klarar av ensamheten, men jag känner mig ändå ensam, hur mycket jag än kämpar. Jag har kämpat så jävla länge, ensamheten fanns inte förr, då fanns bara självskadebeteendet och depressionerna, men jag hittade mina glädjestunder... Jag vet inte om jag inbillar mig, men fanns det där glädjestunderna för att jag gjorde illa mig själv? För att jag tillät mig själv att må dåligt? Jag ger inte upp bara för att jag gör illa mig, jag försöker leva. Jag har haft dödsångest sen jag var liten, verkligen jätteliten. Jag har mått dåligt så länge jag kommer ihåg, ända sen jag blev kastad uppför och släpad nerför trappor. Mammas känslor har inte heller varit lätta att hantera då hon växlat mellan galen och helt tyst då hon slutat/börjat med sina mediciner, och allt det här var då jag var liten. Jag hade inte heller några vänner utan lärde mig leka med mig själv och de få som ville vara med mig, mina kusiner...
Jag har kämpat på så jävla länge, stått upp för mig själv och för andra. Mest för att finnas kvar som hjälp till andra, för det var det jag gillade, att hjälpa andra... Jag fick något tillbaks då jag fanns där, närhet och tacksamhet. Men nu finns inte det där längre... Jag orkar inte hjälpa andra lika mycket som förut, för människorna stannar inte kvar nära mig och plåstrar om mitt hjärta, mina tankar och mina sår. Bara för att jag gillar att se resultat då jag hjälper folk så betyder det inte att jag klarar det hur länge som helst... Resultaten och människorna höll mig vid liv, både resultaten och människorna står mig längre bort nu. Och jag vet inte om det kommer kunna hålla mitt tänkande klart, minsta lilla tår, ensamhetskänsla eller bara plåga gör att jag verkligen känner hur något hugger och skär genom min arm, på exakta ställen. Och det är så att jag ibland kollar ner på min arm och verkligen förväntar mig centimeterdjupa jack i armen... Och ju mer jag känner av det, ju mer vill jag göra det.
Nuförtiden då jag säger att jag är nära att ge upp, så får jag skit tillbaks. Att jag inte ska gnälla och fokusera på att kämpa för livet. Men hallå? Jag har kämpat sen jag var liten, då jag började snubbla för smärtans skull och rispa upp benen med stenar...
Jag har flera gånger känt att jag varit nära att ge upp helt, jag har hamnat i psykoser, svalt farliga saker och verkligen varit nära att gett upp flera gånger, men min kropp vägrar lyda mig. Jag vill inte försöka längre, jag har tagit hand om så många i mitt liv, mamma, kompisar, pappa... Jag har plåstrat om skärsår och torkat tårar, sagt tröstande ord... Nu är det jag som behöver de orden, någon som torkar mina tårar och plåstrar om såren...
Jag är bara en människa, så låt mig vara det...

Jag skriver så mycket men ändå så lite... Jag vet inte varför det blir så.

Nu ligger jag under mitt täcke, fryser, känner mig ensam och paranoid *woho* Det var inte så nice att vara hemma själv som jag trodde, och det har ändå bara gått en dag *suckar djupt och sänker huvudet*. Jag trodde jag skulle dö då jag gick ut och tog mitt nattbloss, smsade Rick och hörde med honom om han ville ringa men hans telefon hade dött, uh. Jadu jag är en feg liten tjej med mer personlighet än hon själv klarar av (vettefan vart jag fick det ifrån, det sista jag tycker jag har är personlighet).

Jag har knarkat Three Days Grace nu i några dagar, dom passar bra in på mig just nu. Sen då jag slutar lyssna på musik så gnager tystnaden mer än ensamheten.

Imorn är det onsdag, kanske Bockarna med Ida och några till. Och nyss fick jag ett sms från Pundis där han undrar om jag ska med på fest på torsdag... Kanske? Det är lockande, att låta känslor och tankar flyta iväg och bara känna alkoholen som förgiftar kroppen... Men två dagar i rad? Det vet jag inte, jag vill men ändå inte, vad ska jag annars göra liksom?

Äh fan, jag ska nog bo i min paranoia till torsdag kväll och sen gå ut igen efter det...


http://www.youtube.com/watch?v=okC4hw8IPYg&feature=related