Det är meningen att mitt liv ska ta slut, jag sa det igår och jag säger det nu.
Jag kommer inte orka fortsätta såhär, jag har redan förlorat för mycket. En person som verkligen fick mig att må bra, fick mig att se all glädje i livet... Jag sa till dig att jag är inte så bra som du tror, och du bad mig bara att vara tyst. Jag orkar inte leta glädjen igen, jag grät i timmar inatt, och jag gråter nu.
Jag vet inte heller om jag orkar åka till stan mer, idag då jag var där med Rick så fick jag hjärtklappning och ångest, jag var så jävla rädd för minsta lilla rörelse...
Jag är förstörd...

I dont wanna say Im sorry
Cause I know there is nothing wrong
Dont be afraid there is no need to worry
Cause my feelings for you are still strong


Hold me in your arms
And never let me go
Hold me in your arms
Cause I need you so

De senaste dagarna har jag mått bättre och bättre, men samtidigt har jag tagit upp mitt destruktivabeteende igen. Varför, det vet jag inte...

Igår sprack allt, jag fick en plötslig känsla av att jag var ensam, övergiven. Jag gömde mig för något jag tror bara existerar i mitt huvud, ihopkrupen på en kyrkogård med paranoian tätt bakom min rygg. Panikångest, cigg, tänder som tuggar genom min hand... Jag sprang runt, runt, runt i mörker och försökte hitta ut, vart var mina rakblad då jag behövde dom? Men, vart var den varma trygga famnen då jag satt där på knä på grusgången och kvävdes av mina egna andetag? Jag fick ingen luft, tårarna dränkte mig och min kropp ryckte okontrollerat. Rick halvt skrek genom telefonen att jag skulle följa med honom hem, att jag inte fick göra något dumt där ute i mörkret. Jag ville inte lyssna, men jag gjorde som han sa, och satte mig och bet sönder min hand istället.
- Lägenheten. Det är svårt att dölja tårar och halvt kvävda skrik... Alla undrade vad det var, sa jag något? Ja, till vissa... Det gick bara inte att hålla inne, ångesten ville nagla sig fast i mig och jag orkade inte med det...

Vill jag ha det så här? Nej... Jag vill helst av allt slippa all den här skiten, jag vill ta semester från mitt liv, bli någon annan, bara vara ingenting...

Jag vet inte längre vart jag har mig själv, för ytterligare en del av mig har slitits loss och krossats under någons sko. Allt här förvirrar mig, jag vill inte att det ska vara som förut, och inte heller som nu... Så vad ska jag göra?

Sen igår har jag funderat på att höra av mig till en person, berätta hela sanningen, visa vissa grejer, och se hur fan människan reagerar. För jag ser det som otrohet, vet du hur det stavas? O t r o h e t. Och... Jag känner mig playad, mitt liv har blivit splittrat, det som var på väg upp igen...

Jag ska inte skriva mer just nu, det blir bara fel ändå. Allt blir fel, och allt misstolkas. Jag inbillade aldrig mina känslor för dig, och jag är nu rädd att du har sumpat dina chanser.

Jag vill inte och orkar inte mer?

Iallafall... Tack till Gustav som hämtade mig inatt på stan
Tack till Rick som hindrade mig att göra mer än att bita sönder handen
Bambi för att hon håller om mig och ser till att jag mår bra just nu
Johan som är söt och fnittrig
Zanna med Z som frågar mig hur jag mår då och då
Pundis som kollar till mig, håller om mig och frågar hur det är
Gabbi som höll om mig och strök mig över armen

... En gång förlorad, alltid förlorad. Jag är hopplös.