Jag vill ringa, jag vill höra någons röst. Jag kan inte andas, eller jag kan andas, jag får bara ingen luft. Jag ser inte ens vad jag skriver genom allt suddigt tårarna skapar. Fan ta det här, varför vågar jag inte? Varför är jag rädd att få skit över att berätta hur jag mår? Fan, jag får muskelspänningar och huvudet exploderar snart. Jag är så delad i hur jag tänker, har jag riktig jävla panikångest eller är det bara lilla uppmärksamhetshoran som har vaknat? Fan fan fan fan fan....
Jag söker människor för att jag inte klarar av ensamheten, men jag känner mig ändå ensam, hur mycket jag än kämpar. Jag har kämpat så jävla länge, ensamheten fanns inte förr, då fanns bara självskadebeteendet och depressionerna, men jag hittade mina glädjestunder... Jag vet inte om jag inbillar mig, men fanns det där glädjestunderna för att jag gjorde illa mig själv? För att jag tillät mig själv att må dåligt? Jag ger inte upp bara för att jag gör illa mig, jag försöker leva. Jag har haft dödsångest sen jag var liten, verkligen jätteliten. Jag har mått dåligt så länge jag kommer ihåg, ända sen jag blev kastad uppför och släpad nerför trappor. Mammas känslor har inte heller varit lätta att hantera då hon växlat mellan galen och helt tyst då hon slutat/börjat med sina mediciner, och allt det här var då jag var liten. Jag hade inte heller några vänner utan lärde mig leka med mig själv och de få som ville vara med mig, mina kusiner...
Jag har kämpat på så jävla länge, stått upp för mig själv och för andra. Mest för att finnas kvar som hjälp till andra, för det var det jag gillade, att hjälpa andra... Jag fick något tillbaks då jag fanns där, närhet och tacksamhet. Men nu finns inte det där längre... Jag orkar inte hjälpa andra lika mycket som förut, för människorna stannar inte kvar nära mig och plåstrar om mitt hjärta, mina tankar och mina sår. Bara för att jag gillar att se resultat då jag hjälper folk så betyder det inte att jag klarar det hur länge som helst... Resultaten och människorna höll mig vid liv, både resultaten och människorna står mig längre bort nu. Och jag vet inte om det kommer kunna hålla mitt tänkande klart, minsta lilla tår, ensamhetskänsla eller bara plåga gör att jag verkligen känner hur något hugger och skär genom min arm, på exakta ställen. Och det är så att jag ibland kollar ner på min arm och verkligen förväntar mig centimeterdjupa jack i armen... Och ju mer jag känner av det, ju mer vill jag göra det.
Nuförtiden då jag säger att jag är nära att ge upp, så får jag skit tillbaks. Att jag inte ska gnälla och fokusera på att kämpa för livet. Men hallå? Jag har kämpat sen jag var liten, då jag började snubbla för smärtans skull och rispa upp benen med stenar...
Jag har flera gånger känt att jag varit nära att ge upp helt, jag har hamnat i psykoser, svalt farliga saker och verkligen varit nära att gett upp flera gånger, men min kropp vägrar lyda mig. Jag vill inte försöka längre, jag har tagit hand om så många i mitt liv, mamma, kompisar, pappa... Jag har plåstrat om skärsår och torkat tårar, sagt tröstande ord... Nu är det jag som behöver de orden, någon som torkar mina tårar och plåstrar om såren...
Jag är bara en människa, så låt mig vara det...

 

The Hero...

29 juli 2009 04:01

Jag har kämpat med... Vi har kämpat om olika saker och jag tvivlar inte en sekund på att du haft det tuffare än jag...
Men, jag har inte gett upp någon, jag har bara gett upp saker i mig själv tills nyligen, då jag visserligen gav upp en sak hos mig själv men på samma offer offrat det som gör mig till en bra vän.

Jag, eller ja rättare sagt ingen vill att du ger upp, JAG tror på dig, jag önskar jag med kanske kunnat orka trösta dig eller plåstra om såren... Men både du och jag saknar dom vännerna just nu, SOM VERKLIGEN gör det, lyssnar kan alla göra men vad är hjälpa frågar vi oss... Så mycket som vi ställt upp för folk till höger och vänster genom våra liv borde vi med kunna få något tillbaka av dom kanske, för så som jag förstår det har vi nog hjälpt folk båda 2 hela livet.

Hm, jag menar vi är slut körda, men bryr sig någon tillräckligt, för jag orkar tyvärr inte längre, ingen av oss gör, SÅ VEM vänder sådana som vi oss till?
Det är det vi kanske ska fråga oss, men det är bara det att... Det skadar inte om folk frågar oss.
Men när dom frågar skall vi inte längre bara säga, "Jo bra tack..." utan vara ärliga ibland... Kanske då så vågar någon närma sig, för om du är lik mig i mitt beteende, så visst jag kan lätt säga att jag mår dåligt, men långt ifrån hela sanningen brukar komma ut och det blir bara oftast någon skit grej från våra stora bagage.

Nåväl, det är allt jag... Kanske kan säga? Jag vet inte om det är ett råd eller om det är tröst eller bara en slump att jag skriver vad hjärnan säger till mig...

 

HomicidalMAniac

29 juli 2009 04:09

Sv till The Hero

Såna som oss väljer varandra, vi väljer dom som lever för samma sak, som kämpar för en viss grej. Vi valde varandra och vi förstod varandra i allt vi sa, tänkte och tyckte. Men tyvärr så försvann ju allt det där. Jag vill gärna leta upp det igen men det känns inte riktigt som om någon av oss får göra det för andra parter.

Och det är bra att du skriver det hjärnan säger till dig, för det är det som är sanningen.

http://homicidalManiac.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag skulle vi ha firat din första födelsedag, jag kan inte sluta gråta. Förlåt min älskade, förlåt <3 ...

    Det var sjukt längesedan jag skrev här nu, så det är kanske på tiden att jag gör det. Dock så skriver jag inte med glada tankar, allt snurrar runt som en karusell i huvudet... Jag har varit sjukskriven i fyra månader nu, eller är det ...

..på det mesta faktiskt. På mig själv, plugget, praktiker, vuxenlivet.. Allt. Jag har gråtit mer den senaste månaden än vad jag har gjort sammanlagt det senaste året, tårarna går knappt att stoppa. Det är många som frågar hur det är, jag vill skrika ...

Just nu sitter jag på stammis-stället Kaffebaren och njuter av en latte med vit choklad. Jag sitter i ett virrvarr av mina tankar och känslor. I måndags var jag hos läkaren och fick mina provsvar, jag tog blodprover för ungefär en månad sedan för att...

Jag fick precis ett fruktansvärt sug efter alkohol, senast jag drack var på nyår, men senast jag var sugen på alkohol är flera år sedan. Fan vilken jobbig känsla jag har i kroppen nu! En blandning mellan rädsla, trötthet, besvikelse, ledsamhet och su...