The Hero...

28 juli 2009 02:22

Jag gav aldrig upp... Jag gjorde rätt, men rät kostar och kan verka så fel många gånger.

Tro mig jag saknar också hur det var förr, på ja vår vänskapliga nivå så misstolka det inte som något konstigt jag är här som exakt förr, det kommer jag nog aldrig kunna bli.

Men snacka strunt med mig, känn dig dock inte trygg hos mig längre, jag är inte den människan som orkar vara en trygghet... Men jag är fortfarande en vän. Grejen är den att vi kommer nog inte kunna umgås på samma sätt som riktiga vänner egentligen gör, iaf inte fören jag lappat ihop saker här hemma, vunnit tillbaks mitt väl förtjänta förtroende och tagit mig själv samman och sett vad jag har... Inte fören jag är klar med det kan vi umgås som VÄNNER gör, inte som... Bekanta? Hm funderar lite på det du kommenterade, det minns jag nog, men det är blått bara ett minne, jag kan inte bli samma hjälte som förr, det sårar folk, dig, mig, Jennie och kompisar jag menar fan. Hur ska jag orka såra folk, oavsett om det är samma skit som det blev sist eller om något komplett annat? Jag hatar att såra folk det förstår du väl... Jag måste göra rätt men som sagt, vi ses mer på stan iaf, säger hej eller frågar hur det är... Mer än så tills vidare blir det tyvärr inte. Orkar inte det, Jennie orkar inte det heller och jag känner mig själv opålitlig, så hur skall någon annan kunna lita på mig eller min hjälp när jag väl bryr mig om folk?
Nej, som sagt, beklagar att du fortfarande känner så... Jag kommer väl ihåg hur kul det vara att bara vara och glömma allt för en stund med vågorna till hands för att stilla stormen inom sig, det, det minns jag. Det är dock som jag ältat i nu, inte möjligt längre.

Det kanske är lättare att bara hata mig istället? Men jag ger fortfarande inte upp mitt mål om att alla skall kunna umgås som vänner igen förr eller senare, men det kommer ta tid, smärta, lycka, ångest, längtan och tålamod till dess.

CATBREAD

28 juli 2009 04:24

Jag har ingen mobil :c