268 dagar sen, en evighet. Och det var längre än en evighet sen som jag mådde riktigt bra. Jag har haft bra stunder, men längst in så har det varit något som ständigt gnagt. Vissa gånger, en timme eller så, då känns inte det där längst in. Men de stunderna försvinner allt mer...
Jag känner mig inte bekväm i mig själv, utstirrad i skolan, känner mig hånad och som att alla pratar bakom ryggen, även fast de flesta säger att jag är den personen folk snackar minst skit om... Men liksom, hur ska jag kunna vara säker på det? Jag vet hur människor beter sig.

Jag har gått i skolan i lite mer än en vecka nu, och jag vill bort därifrån! Allt är obekvämt, spänt och inte alls så som jag vill ha det. Även fast jag mådde dåligt i ettan och tvåan så gillade jag skolan, även fast jag var nära ig i många ämnen, så ville jag oftast dit för att träffa folk och slippa vara hemma... Nu vill jag varken vara på skolan, hemma eller på stan. Vart ska jag ta vägen?

Det blir nog mycket frånvaro för mig framöver, jag orkar inte sitta instängd i ett klassrum med mycket folk. Jag är för paranoid och mår för dåligt för det... Skolan får mig att vilja kräkas...

*tar ett djupt andetag* okej... Det här var inte kul alls, mitt mående har inte vänt, men jag blev plötsligt ledsen. Jag känner mig förtvivlad, som att jag förstör för mig själv, jag känner mig hemsk... Det känns som att mitt mående i lördags förstörde en annans persons vardag. Jag har såna stora skuldkänslor att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Jag vill så gärna bestraffa mig själv för det här men jag känner mig redan bestraffad, annars skulle jag ju inte må såhär, eller hur?
Jag har varit fast vid att glo på Top Model ända sen i fredags, bara för att filtrera bort allt annat. Det har funkat hur bra som helst, ända tills nu. Till och med det känns fruktansvärt meningslöst just nu. Jag känner mig dum som gråter, för det är väl jag som förstört någon annan? Fast, allt går runt i cirklar. Det har alltid varit jag som blivit sårad och sviken, nu är det tvärtom för första gången, så varför bryr jag mig? Varför har jag alltid varit den människan som måste bry sig så jävla mycket om andra även fast man i princip är fiender (nu syftar jag inte på situationen jag är i just nu, utan annars).

Just nu vill jag fixa till hängmattan, dra med täcken och kuddar och krypa ner där med min nalle och sova utomhus inatt. Visst det är mygg och skit men det är varken det värsta eller det jobbigaste i mitt liv just nu.

Jag måste snart ringa det där samtalet eller ta hissen upp, dörren till höger och sen säga att jag behöver hjälp, för jag orkar inte det här längre. Jag är inte Fido, jag känner inte ens igen mig själv. Det känns så tomt på vissa ställen i min kropp och på andra så är det en helt främmande känsla. Jag känner mig död.

Jag orkar inte, så försök inte.