Jag tror inte att någon förstår. Det känns som att jag dör för varje andetag, sakta blir kallare och kallare. Det förvånar mig att jag inte är död än, att jag ligger där kallt och stel två meter under marken. Jag vet inte vad jag har att göra här.
Alla runt om mig hittar någon att älska, dom jag tycker om på ett högre plan har någon att krama om på nätterna, någon att kyssa god morgon. Dom har någon att ringa då det är svårt och någon dom kan skratta av lycka med. Vart har det försvunnit för mig? Jag trodde jag hade det nära mig, snart inbäddat i mitt hjärta. Men då det börjat nästla sig fast där och jag började känna mig säkrare så rycktes det från mig på bara några sekunder. Men det tog flera dagar innan jag förstod att det aldrig mer skulle bli så. Att jag alltid ska få vandra runt i ensamhet.
Jag kommer aldrig klara av det
Jag vill inte leva mitt liv i ensamhet
Jag ser ingen lösning på livet
Så vad finns det kvar för mig att göra?

Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på alla andra, att fatta ett eget beslut om hur jag vill göra, hur jag vill leva mitt liv. Mitt liv är till för all skit. Så varför inte skita ner det ännu mer? ..Hjälp mig, jag orkar inte mer själv..