Tack så jävla mycket.. Jag hatar då pappa höjer rösten mot mig, för minsta lilla grej! Jag sa till mamma att jag tyckte det var jobbigt då såsen till korvstroganoffen var för tjock, hon sa att pappa hade gjort den så jag sa det till honom. I normal ton, lugnt och sakta, precis som vanligt. Då börjar han ursäkta sig med att han följt receptet osv, och jag säger att jag bara sa det för att jag alltid tyckt den varit lite för tjock. Då höjer han rösten och säger att "kastrullen stog faktiskt på plattan i 20-30 minuter innan!". Jag börjar säga att jag bara nämnde det, som vilken sak i världen men då höjer han rösten ännu mer, och sen hör jag inget mer för jag stänger automatiskt av öronen.. Det enda jag uppfattade då jag sprang upp var att mamma och pappa satt och tjaffsade åt varandra och att mamma sa det jag i princip sa, att jag bara sa att såsen var för tjock och att han inte skulle behöva sitta och försvara sig..
Fan.. Jag har ingen aptit längre och en stor klump i halsen.. Pappa ropade nerifrån trappen att jag skulle ta och komma ner och äta, det tänker jag inte, inte så länge dom äter..

Jag vet inte vart jag ska ta vägen och vad jag ska ta mig till. Det här kan inte vara möjligt? Vad håller jag på med..?! Nej nej nej nej nej... Shit, jag ställer bara till det för mig själv nu. Mitt hjärta har exploderat i miljarder bitar och jag vet inte hur jag ska kunna pussla ihop bitarna så jag kan stänga in dom här känslorna.. Vad ska jag ta mig till?