Nu bultar mitt hjärta sådär igen. Det ligger alldeles på gränsen till halsen, trycker och skaver. Vill ut. Den försöker ta sig genom revbenen, försöker pressa sig ut. Trycker sig uppåt i halsen och framkallar kväljningar. Jag vill befria mig från hjärtats rytm, finta den och gömma mig bakom buskar och snår. Är det det här som kallas hjärtklappning, ångest? Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att såhär ska det inte vara. Det är något som är fel.

Seriöst, jag tröstäter. Hur patetisk får man bli? Inte konstigt att jag väger med nu än för någon månad sen. Eller så är jag omedvetet med barn. Hah, som om det skulle hända. Mål: Gå ner i vikt.

Dörrar till det förflutna låter sig inte öppnas utan att det knarrar - Alberto Moravia.