I somras, då Michel och jag kom nära varandra, då han var min allra bästa vän, själsfrände. Då var det första gången på länge som jag inte kände mig ensam, han fick mig att känna mig levandes och jag fick honom att känna sig någorlunda fri, jag hade en mening med livet.. Sen då det plötsligt rycktes ifrån mig så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade stöd hos många, allra helst hos Elina. Men jag kände mig ändå så ensam.
Jag har känt mig ensam tills nu på sistonde, då jag varit med Sofi. Hon har varit min räddare och jag har känt gemenskap med någon. Men nu är det kanske slut? Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och jag måste som vanligt hitta saker att skylla på mig själv, vad har jag nu gjort fel? På vilket sätt har jag förstört det här? Jag fanns säkert inte där, jag sårade säkert henne på något sätt eller betedde mig dumt då jag själv mår dåligt, då jag stänger in mig själv i mig.. Jag vet inte vad jag ska göra, kan jag andas? Andas jag?
Jag vågade säga dom tre orden, första gången på länge. Och det kändes inom mig, att det fanns något, något som jag ville bygga på. Men är det nu rivningen börjar? Jag borde inte tänka så mycket.. Ignorera det här, glömma, radera. Även fast det inte går.. Jag kan inte hindra tårarna den här gången, jag vågar inte skolan. Vart ska jag nu gömma mig?

Nej nej nej.. Jag klarar inte det här. Om jag inte suttit i telefon med Bambi så hade jag seriöst hoppat från en hög höjd på en gång.. Jag vet inte hur det blir då vi slutar prata. Det får vi se..