Det väller in en massa minnen i mig, jag gråter som en unge men tankarna blir bara fler. Jag vill ha tillbaks tiden för tre år sedan, jag var glad, kär och egentligen väldigt ovetandes om allt som försigick omkring mig..
Jag vill ha tillbaks tryggheten jag hade hos Rick, jag känner mig så jävla ensam. Då vi vaknade upp bredvid varandra i Frigge, tog hand om varann, sov dagarna igenom och älskade varandra. Vart tog det vägen? Kommer jag någonsin kunna känna så igen? Jag tror inte det, aldrig nånsin. Jag har inte gråtit såhär mycket på länge och det är jävligt jobbigt... Jag vill bara ligga och se på någon, känna mig trygg och älskad. Men aldrig mer... Jag klarar inte av att ta mer chanser nu, om någon vill mig något inom området känslor så får dom lägga ner mycket tid på att lära känna mig, vinna mitt förtroende och visa att dom inte lämnar mig på två sekunder... Jag orkar inte mer... Jag hatar alla par jag träffar, dom som jag umgås mest med har en pojkvän eller flickvän. Senaste gångerna jag varit på stan så har jag varit ensam, alla har någon... Neeeeej!!! JAG TROR FAN INTE ATT NÅN FÖRSTÅR JUST NU! HELVETE! JAG ÄR HELT JÄVLA SERIÖST NÄR DET GÄLLER DET HÄR! JAG KÄNNER MIG ENSAM ENDA IN I SJÄLEN!!! Jag orkar inte mer... Jag behöver en famn att gömma mig i nu, men det finns ingen där... Dom hittar alltid någon annan... Jag är inte tillräcklig...