Jag har intalat mig själv så länge, sen i somras, att jag knappast förtjänar kärlek och att jag bara är en värdelös skit på jorden, skräpet längst ner i soptunnan. Nu är jag rädd för att bli bestraffad för att jag åker gratis på bussen.. Eller gratis? Jag tror jag betalar med min oro, mina skuldkänslor och hela mitt skärrade jag. Jag vill bort nu, krypa in i något varmt och försvinna, känna mig trygg i mig själv och bara må bra en stund..
Även fast jag vissa stunder kan njuta av tillvaron så kan det vända på två blanka sekunnder. Jag börjar oroa mig och tänka för mycket.. Och ja, jag vågar knappast ta risker längre, jag tjänar ju ändå inget på det? Kolla bara hur det blev förra gången..? Allt gick käpprätt åt helvete.. Bye bye bästa vän, hejdå bra mående och farväl till det lilla jag kallade inre glädje. Bästa vännen fick mig att glömma, inte bara få fantisera om drömmarna utan också få uppleva dom.
Hur blir det den här gången? Om jag tar risker? Hamnar jag i graven då, långt ner bland de döda? Det känns så.. Jag orkar inte försöka, orkar inte ta risker och vill inte ens komma i närheten av värme från en annan människa. Jag vet redan hur det slutar.

I watched the clouds drifting away
Still the sun can't warm my face
I know it was destined to go wrong
You were looking for the great escape
To chase your demons away