Jag har en klump i halsen, svårt att svälja, andas och har en värk i magen som kan beskrivas vid nervositet, av den dåliga graden. Jag är bortglömd, bortblåst. Jag har börjat bli ignorerad på stan även fast jag brukar vara en av de få som säger hej. Vad har jag nu gjort? Bara varit och tagit en dag i taget? Eller har det börjat snackats om mig? Jag har ingen aning. Jag vill bara gott, jag vill de flestas bästa. Men nej, tydligen så finns inte jag i vissas världar. Jag står utanför.

Samtidigt är jag glad, att jag hittat någon att älska. Jag känner mig inte tvingad till något och det mesta flyter bara på. Minsta dåliga mående försvinner så fort jag kan sätta mig ner och prata med X, inte alltid, men bara jag kommer hem till X eller h*n kommer hem till mig så blir allt lugnt, jag får kramar och pussar och jag känner mig verkligen omtyckt.
Men, med allt det här bra kommer en sak som är otroligt jobbig *känner mig fånig* och det är saknaden. Jag saknar X överallt, hela tiden. Redan då vi säger hej då så värker det i hjärtat, jag vill ju inte vara utan X (åh vad opersonligt att skriva X .__. Sur på mig själv för det). *suckar djupt* Jag kommer ägna hela kvällen åt att längta tills imorn då vi ses igen, skulle inte förvåna mig alls om jag drömmer om X igen och ja, jag vill inte sova själv, inte duscha själv, inte äta själv och inte se på tv själv. Det fattas alltid något och det är du, jag älskar dig vet du.