Jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag är som jag är just nu.
Jag har börjat isolera mig, för ingenting känns rätt.

Jag hoppas att ni accepterar mig, och inte räds för att träffa mig, jag är nog fortfarande samma Ida, jag hoppas det iallafall. Jag vet bara inte vad som är fel. Ta inte illa upp om jag verkar frånvarande och inte vill prata, det är bara det att jag sluter mig själv och hör oftast inte vad folk säger.. Det enda stället jag trivs på just nu är i min säng sovandes.. Jag känner att jag är i vägen, klumpig och ställer till problem för mig själv och andra (säg inte emot för det är så jag känner). Jag känner också att alla ställer stora krav på mig och verkar tro att jag klarar av mer än jag gör (säger inte att just du gör det, jag är bara trött och utbränd just nu), så ja.. Sängen är det bästa stället att spendera min tid på.
Fan, blir bara massa babbel, hoppas att lite av det jag försöker få fram uppfattas...
Och ja, förlåt..
Jag ska försöka bli bättre-

Jag får bekräftat gång på gång varje dag att mitt liv är ett helvete och ovärt att leva. Idag önskade jag mig en mysig promenad och bara slösnack. Blev det det? Nej, det blev en jobbig ångestfylld promenad med en annan person, tystnad blandat med hatord. Och jag gillar det inte...

You can't brighten at the gloom
-Your heart is afraid and so empty
You glorify the future
-Living in a different world than me
This journey ends in death
-You are giving up so easily

Jag vet inte varför farfar har börjat ge mig över 100 kronor varje gång vi ses. Idag blev det 200, fattar inte, jag vill inte ens ha dem. Jag är rädd att, både farmor och farfar känner att... Dom.. Ja, jag vill inte tänka på det, dom har alltid funnits där..
Jag sitter i bilen på väg hem från estetafton just nu. Jag har ångest, det känns som en kniv i bröstet, som snurras varv på varv. Jag känner mig ivägen... Klumpig, illaluktande och ful. Fan... Jag vill hem nu, stänga dörren om mig, sätta igång trumhinnesprängande musik och bara skrika till det.


I can feel your sorrow, you wont forgive me. But I know youll be alright.
It tears me apart that you will never know, but I have to let go.

Sitter hemma, är stressad som ett as. Snart ska jag in till stan igen för att åka på estetafton på skolan. Har egentligen ingen större lust, vill bara lägga mig under täcket och sova. -huvudvärk- Men men, vill se modevisningen och vad treorna har gjort så har väl inget större val.
Pappa kom precis upp på mitt rum och sa att han inte orkade följa med, så det blir bara mamma och mig. Och jag vet att mamma är trött, stressad och irriterad så jag vill egentligen inte be henne följa med... Hon borde få göra som hon vill och jag tror hon vill stanna hemma... Pluh.

Ska snart stänga av datorn och dra på mig lite kläder, sminktet är redan fixat.
Bye bye.

Jag vill att det ska bli lite varmare nu, jag vill gå mot sjön i kvällssolen. Bära min svarta sidenklänning och sakta gå ner i sjön och känna vattnet kyla och hela min kropp. Jag vill gå tills bara huvudet syns ovan ytan och sen ta långa simtag ut, ut mot ingenting och bara simma tills lugnet har lagt sig i mitt inre. Jag saknar stunderna av trygghet vid vattnet. Nån dag ska jag ta cykeln och cykla mot havet. Där ska jag sitta på en sten vid vattnet med musik i mina öron och havsbrisen i mitt hår.


Jag saknar sommarkvällarna.

Jag behöver en kram, en kram som aldrig tar slut. Jag behöver någon som håller mig kvar, för jag känner att jag faller. Och jag vill inte veta vad som händer då jag slår i marken.

Jag orkar inte lukter, smaker, sånt som inte finns. Vart tar jag vägen? Den jag en gång varit har under tystnad tynat bort, så sakta att jag knappt märkt det själv. Inte först nu, nu då det verkar vara för sent att göra något åt det.
Idag då jag skrattade högt och glatt så stannade jag till, av skräck? Jag blev fruktansvärt rädd, var det min röst? Mitt skratt? (Det lät inte ens som om det var ett lyckligt skratt...) Det lät inte som mig, och jag har slutat att skratta så... Det kändes som om alla tittade konstigt på mig. Eller var det inbillning?

Jag sitter och håller tillbaks gråten, vart har alla lyckliga glädjetjut och skratt tagit vägen? Dom verkar sakta ha smugit iväg och gömt sig, Fido hittar dom inte längre. Jag vill kunna ligga där på backen, med skrattkramp i magen och glädjetårar i ögonen. Jag har inte känt så på länge, det närmsta glädje jag kommit på länge är... Ja? När kan det ha varit? Jag kommer inte ihåg... Möjligtvis då Rick låg i hängmattan och jag på en filt hemma hos mig i lördags, men det var mer en stund av lugn (en kort stund).

Jag vill sova bort mitt liv, för jag orkar inte med det längre. Men innan jag går och lägger mig, då ska jag försöka skaffa hjälp. Om det inte funkar så tar jag en sömntablett, i jakten på evig sömn.