Jag fryser. Jag vill krypa ihop, sluta existera. Jag vill gråtandes luta mig över toalettkanten och spy. Att en enda person kan få mig att må så dåligt, om och om igen. Jag vill göra illa mig själv, skita i vad alla andra tycker.

Jag hade byggt upp en så glad känsla i kroppen, jag var så förväntansfull inför imorn, och nu blir det såhär. Fan, jag vill inte fortsätta, jag orkar inte fortsätta... Jag vill inte till Arvika nästa vecka, jag vet att besvikelsen kommer ta död på mig. Och jag vet att festivalen, de hemska känslorna, mitt psyke och alkoholen kommer bli min död. Jag har känt så i över en månad nu.
Jag vill hellre stanna hemma, bo vid havet och leva på vännerna. Varför ska jag till Arvika med några jag knappt känner längre? Vart har den gammla goa vänskapen tagit vägen? Jag känner mig vilsen och ensam med det sällskapet...
Jag kommer inte orka nästa vecka, den enda säkerheten jag har med mig är min alkohol och mina rakblad, men jag vet också att det kommer bli min död.
Ja jag må vara sjuk som tänker så, men jag kan fly med de två grejerna...