Jag hade skrivit så långt inlägg, och då raderas det. Fan. Jag får börja om...
Förlåt Michel, jag vet att du läser min blogg men jag måste skriva...

Idag trodde jag att det skulle bli en bra kväll och en bra morgon imorn. Men att allt ska vända på två sekunder för mig, jag förstår inte. För en gångs skulle så vågar jag bjuda hem någon, och nervositeten gick faktiskt över efter bara ett litet tag.
Jag var så glad över att jag lyckats fixa snickerskakor, chips, ostbågar, salta pinnar och cider. Jag var glad över att för en gångs skull slippa sitta ensam på mitt rum. På två sekunder fick mitt humör sig en käftsmäll, mitt självförtroende svackade och det kändes som om jag föll. Då han sa de orden i telefon 'jag kanske tar en sen buss hem ikväll' så slogs ett illamående in i min kropp, huvudet värkte och ångesten kom över mig igen, har jag än en gång blivit åtsidosatt? Ett andrahandsval? Är det mitt fel, för att jag lurade mig själv att känna mig säker på något?
Jag vet inte...
Jag bestämde mig att försöka vara starkare, att inte visa något, så gott som jag kunde. Det var svårt, för det var första gången på länge som jag kände mig så ensam helt plötsligt. På väg till bussen så frågade han om jag tog illa upp, om jag ville att han skulle stanna. Han sa att han lovade att komma någon annan dag och stanna så som han lovat. Men jag vill inte att någon lovar saker till mig, för jag vet att löfterna oftast bryts. Jag ville gråta, men jag tillät mig inte det. Jag ville inte ens krama honom med risk för att börja gråta, men jag gjorde det ändå. Och det kändes verkligen som om något slets ur mitt inre och jag kände mig kall, tom och ensam. Men jag klarade av att inte gråta, och jag kände mig iallafall något stabil. Tills att mamma ringde och sa att hon åkte till Jon på hans avslutningsfest, pappa sov och att hon låst dörren. När mamma lagt på så sprang jag tillbaks till busskuren och satte mig där och grät, jag orkade inte hålla tillbaks allt. Jag kände mig så ensam.
Jag började iallafall gå hemåt då jag var säker på att mamma inte var där, lyssnandes på Bittersweet med Apocalyptica grät jag hela vägen hem. Jag orkade inte gå in så jag satte mig på stommen till vår terass (som vi bygger), jag satt där i regnet och skrev mitt kommande blogginlägg då telefonen dör och allt jag skrivit försvann. Magen drog ihop sig, luften vägrade dras ner i lungorna och jag ville bara skrika ut alla känslor, bara skrika och skrika. Men det gick inte så jag satt bara där, kände mig helt jävla ensam och fylld med gråt. Jag började sakna alla, Isa, Gabbi, Carro, alla... Det var så jävla längesen jag kände mig ensam på det här sättet...
Vad ska jag göra med alla grejer jag har hemma nu? Jag vill bara slänga chipsen och drickan, jag vill inte ens smaka på det. Jag tog med snickerskakorna hem för att ge dom till honom, jag tycker inte ens om snickers...

Fan, jag ska dra täcket över huvudet nu och höja volymen på musiken.
Ingenting blir bättre av att du ger och ger, du måste få något tillbaks med.

EDIT:
Vill också skriva att i det första inlägget jag skrev (som blev rederat) så skrev jag också att det fanns två anledningar till att jag började må illa och känna mig knepig, den första var för att jag inte ville att han skulle åka. Han behöver tänka på sig själv och jag känner på mig att inget kommer lösa sig ikväll ändå. Och två, ja det var det jag skrev om att jag inte riktigt kan lita på mig själv.