Jag behöver en kram, en kram som aldrig tar slut. Jag behöver någon som håller mig kvar, för jag känner att jag faller. Och jag vill inte veta vad som händer då jag slår i marken.

Jag orkar inte lukter, smaker, sånt som inte finns. Vart tar jag vägen? Den jag en gång varit har under tystnad tynat bort, så sakta att jag knappt märkt det själv. Inte först nu, nu då det verkar vara för sent att göra något åt det.
Idag då jag skrattade högt och glatt så stannade jag till, av skräck? Jag blev fruktansvärt rädd, var det min röst? Mitt skratt? (Det lät inte ens som om det var ett lyckligt skratt...) Det lät inte som mig, och jag har slutat att skratta så... Det kändes som om alla tittade konstigt på mig. Eller var det inbillning?

Jag sitter och håller tillbaks gråten, vart har alla lyckliga glädjetjut och skratt tagit vägen? Dom verkar sakta ha smugit iväg och gömt sig, Fido hittar dom inte längre. Jag vill kunna ligga där på backen, med skrattkramp i magen och glädjetårar i ögonen. Jag har inte känt så på länge, det närmsta glädje jag kommit på länge är... Ja? När kan det ha varit? Jag kommer inte ihåg... Möjligtvis då Rick låg i hängmattan och jag på en filt hemma hos mig i lördags, men det var mer en stund av lugn (en kort stund).

Jag vill sova bort mitt liv, för jag orkar inte med det längre. Men innan jag går och lägger mig, då ska jag försöka skaffa hjälp. Om det inte funkar så tar jag en sömntablett, i jakten på evig sömn.