Det känns som om jag svikar alla. Fan... Idag var det två personer som ville ha mig till sällskap, sovsällskap. Förstår dom att jag inte orkar? Jag vill, men jag orkar bara inte. Jag mår för dåligt, men det verkar dom inte förstå då dom låter deras ensamhet gå ut över mig bara för att jag inte stannar och är sällskapsmänniska (tänker dom inte på anledningarna till varför jag inte stannar kvar som sällskap, att jag kanske mår dåligt själv?)...
Fan, jag orkar knappt med mig själv, hur ska jag då orka med andra? Jag har hållit hoppet uppe med att tänka på att vissa förstår, iallafall till en liten del. Men jag upptäcker gång på gång hur fel jag har...

Jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag är som jag är just nu.
Jag har börjat isolera mig, för ingenting känns rätt.

Jag hoppas att ni accepterar mig, och inte räds för att träffa mig, jag är nog fortfarande samma Ida, jag hoppas det iallafall. Jag vet bara inte vad som är fel. Ta inte illa upp om jag verkar frånvarande och inte vill prata, det är bara det att jag sluter mig själv och hör oftast inte vad folk säger.. Det enda stället jag trivs på just nu är i min säng sovandes.. Jag känner att jag är i vägen, klumpig och ställer till problem för mig själv och andra (säg inte emot för det är så jag känner). Jag känner också att alla ställer stora krav på mig och verkar tro att jag klarar av mer än jag gör (säger inte att just du gör det, jag är bara trött och utbränd just nu), så ja.. Sängen är det bästa stället att spendera min tid på.
Fan, blir bara massa babbel, hoppas att lite av det jag försöker få fram uppfattas...
Och ja, förlåt..
Jag ska försöka bli bättre-