Jag ligger hemma, äter popcorn som smakar ovanligt illa och har precis kollat klart på en film, Stranger than fiction. Jag mår... Ovanligt dåligt, jag tror känslan jag har inom mig är hopplöshet, allt känns så onödigt... Jag känner mig mer eller mindre ledsen varje dag, jag ser knappt något ljus i vardagen. I förrgår (torsdags) så skrek jag och grät, jag föll nästan ihop på Åhlensparkeringen av ångestkramper och rädsla. Jag ville fly, fly från världen, fly från känslorna. Jag ville fly från mig själv. Men hur gör man det? Jag sprang och sprang den dagen, sprang från vännerna när det var mig själv jag ville springa ifrån. Jag stannade upp en stund, bad om en kram och lite tyckaomkänslor för ett tag. Jag trodde att det skulle bli bättre, vilket det alltid brukar bli efteråt, efter att jag sagt exakt som jag tycker och tänker. Men, det blev inte bättre, mina känslor har inte förändrats ett dugg. Och det får mig att känna mig ännu mer hopplös, dålig och ensam. Jag vill så gärna vara på fest ikväll, dricka gott och skratta med alla vänner, slippa tänka. Men jag är för feg, jag är för trött, jag har ingen känsla av att jag vill fortsätta att kämpa. Jag är så nära på att ge upp, har jag gett upp? Det är kanske därför jag mår som jag gör. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag kvävs av mig själv, av mina egna tankar. Jag vill hitta tilliten hos någon, jag vill hitta trygghetskänslan. Men jag är för rädd för det, jag är rädd för att förlora tryggheten så som jag förlorade den i december. Jag är ständigt rädd och jag hatar det. Jag känner att jag har en person jag kan finna tryggheten hos, och jag vet att den personen kan finna tryggheten hos mig. Men jag orkar inte ens försöka, jag önskar att jag kunde vara lite mer normal och lite mindre rädd, bara så att jag vågade chansa på att tryggheten finns där.

Jag vill blanda drinkar, skratta och kramas med vänner, jag vill vara säker på att dom finns där då jag behöver dom. Men jag orkar inte, jag är rädd... För jag vet att dom inte alltid kommer finnas där, därför vill jag inte försöka, försöka att leva...

 

The Hero...

24 maj 2009 02:23

Du, jag finns här, den svarta manteln som täcker mitt ansikte som är fylld av omtänksamhet skyddar dig...
Ja, som "Det finns ett ljus inom mig och det skall alltid skydda dig".

Kram. // Du vet nog vem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag skulle vi ha firat din första födelsedag, jag kan inte sluta gråta. Förlåt min älskade, förlåt <3 ...

    Det var sjukt längesedan jag skrev här nu, så det är kanske på tiden att jag gör det. Dock så skriver jag inte med glada tankar, allt snurrar runt som en karusell i huvudet... Jag har varit sjukskriven i fyra månader nu, eller är det ...

..på det mesta faktiskt. På mig själv, plugget, praktiker, vuxenlivet.. Allt. Jag har gråtit mer den senaste månaden än vad jag har gjort sammanlagt det senaste året, tårarna går knappt att stoppa. Det är många som frågar hur det är, jag vill skrika ...

Just nu sitter jag på stammis-stället Kaffebaren och njuter av en latte med vit choklad. Jag sitter i ett virrvarr av mina tankar och känslor. I måndags var jag hos läkaren och fick mina provsvar, jag tog blodprover för ungefär en månad sedan för att...

Jag fick precis ett fruktansvärt sug efter alkohol, senast jag drack var på nyår, men senast jag var sugen på alkohol är flera år sedan. Fan vilken jobbig känsla jag har i kroppen nu! En blandning mellan rädsla, trötthet, besvikelse, ledsamhet och su...