Varför sitter jag ens hemma? Jag försöker intala mig själv att jag KAN klara av skolan, att jag kan klara av alla läxor och restuppgifter som är kvar innan lovet. Men jag ser inget hopp i något. Jag vill krypa bedjandes till psykakuten, jag behöver hjälp nu. Jag klarar ingenting längre. Att gå på stan skrämmer mig, jag får för mig att folk kollar konstigt, även mina vänner. Jag förstår inte varför jag hoppade av alla mina samtal på UMO, jag tror det var av den dumma anledningen att min kurator/psykolog gjorde bort sig, sa vissa saker till min mamma även fast hon hade tystnadsplikt.
Jag har velat gå till BUP en längre tid nu, i flera månader. Men det har inte blivit av. Och nu då jag är 18, då måste jag till vuxenpsyk, måste man inte betala för det om man inte har någon diagnos? Jag skulle ha stannat kvar på UMO, jag skulle ha lyssnat på henne i början då hon bad mig gå till BUP där jag kunde få bättre hjälp, en bättre lyssnare... Där jag kunde fått en ordentlig diagnos. Det enda jag fick höra av hon jag gick hos, var att jag var svårt depressiv, att jag hade en djup depression. Testerna sa det. Hon sa det. Jag insåg nog det själv med. Men jag drog på en mask för mitt ansikte och sa att allt var bra, jag avstod från självskadebeteendet bara för att få slippa den där kärringen som jag sedan länge tyckt inte lyssnat på mig.
Fan, jag ångrar så jävla mycket att jag inte gick till BUP, fick hjälpen jag behövde. Jag trodde att alla hemska tankar, minnen, ångesten, allt, skulle försvinna. Men det kom bara tillbaks i dubbel styrka.
Jag har gått och letat reda på BUPs nummer, vuxenpsyks nummer och UMOs nummer. Jag vill ringa dit, be om en tid, men jag vågar inte... UMOs nummer tog jag för att ringa och höra om dom har kvar min journal, allt som jag sagt, alla tester. För jag vill ringa BUP, höra om jag får komma dit först, och sen kanske ringa vuxenpsyk. Men jag behöver stöd, hjälp. Rick har sagt flera gånger att vi ska ta tag i det här, ta tag i mig och gå till BUP och prata med dem. Men det har aldrig blivit av...
Jag orkar inte längre, jag vill ha hjälp. Jag orkar inte må dåligt längre!