Den här dagen har varit, jobbig. Jag har stressat mig genom dagen, haft en konstig känsla i kroppen som inte försvunnit. Jag önskar att jag vore sådär liten igen, jag vill sitta i någons knä och bara gråta ut om alla problem. Det spelar inte ens någon roll om jag är liten eller stor, bara jag får känna trygghet och närhet. Jag vill kunna ha en person att falla tillbaks på, som alltid finns där oavsett vad. En person jag kan dela alla känslor och tankar med.


I took a walk around the world to ease my troubled mind
I left my body lying somewhere in the sands of time
I seen the world float to the dark side of the moon
I feel there is nothing I can do

I watched the world float to the dark side of the moon
After all I knew it had to be something to do with you
I really don't mind what happens now and then
As long as you'll be my friend at the end


Jag, vill inte vara själv längre, jag vill inte känna mig ensam...
Jag börjar helt seriöst fundera på hur det känns, jag kan KÄNNA känslan igen. Av tröst, lugn och att anledningen finns där för att tårarna ska få rinna fritt.
Jag har gjort det förut, och jag kan göra det igen.