Det blir för många inlägg nu, jag vet.. Men jag orkar inte riktigt, skriva allt i ett och samma.


Hur förklarar man för dom som står närmast att man inte orkar mer? Hur ska man klara av att berätta att hoppet snart har försvunnit helt, att orken är borta och det lilla ljus som en gång fanns där håller på att slockna?

Jag känner mig så jävla patetisk. Jag vill helst radera det förra inlägget för det spårade ur totalt, alltså, jag spårade ur. Förlåt...


I've been looking in the mirror for so long.
That I've come to believe my souls on the other side.
Oh the little pieces falling, shatter.
Shards of me,
To sharp to put back together.
To small to matter,
But big enough to cut me into so many little pieces.
If I try to touch her,
And I bleed,
I bleed,
And I breathe,
I breathe no more.

Take a breath and I try to draw from my spirits well.
Yet again you refuse to drink like a stubborn child.
Lie to me,
Convince me that I've been sick forever.
And all of this,
Will make sense when I get better.
I know the difference,
Between myself and my reflection.
I just can't help but to wonder,
Which of us do you love.

Stress, ångest och tårarna svider mer än nån gång tidigare. Jag känner mig sviken, undanknuffat och... Utskrattad? Jag vet inte... Jag önskar så jävla mycket, jag önskar att jag vore glad och sprallig igen. Inte bara på utsidan utan inom mig med. Men det går fan inte. Jag var glad ett tag igår, för jag visste att en person skulle finnas där om jag behövde ringa eller smsa. Jag satt vaken hela natten, nästan tom på känslor, jag kände mig som ett skal. Och det jag väntade på var ett svar på ett sms jag skickade, för jag behövde höra någons röst, eller iallafall veta att den personen fanns där. Nu idag får jag reda på genom bilder att personen supit som en tok hela natten, X (personen) sa nyss över sms att X stängt av mobilen för att inte skicka för onyktra saker. Men jag då? Va? Jag klarar det inte mer, X tar inte upp det med mig, vet inte om X tror att jag inte skulle märka? Eller om X bara inte tänkte på det... Jag är för övervakande, för mycket av allt... Jag hade velat vara med igår, jag ville ju festa! Jag sa ju det... Jag är bara så rädd att X ska hitta ngn annan att prata med, tycka om och ja, se som en bättre vän, bättre människa. Varför sitter jag och ältar det här om och om igen? Varför känner jag mig så värdelös? Kan jag inte bara inse det folk säger om mig, att jag är snäll, trevlig och att dom gillar mig? VAD GÖR JAG FÖR FEL?! Jag orkar inte! Fan fan fan! Jag vill kunna ta modet till mig och avsluta det här, här och nu. Jag orkar inte med mer av mina känslor och tankar...

Igår åkte jag hem, för att det dels inte gick så många bussar med bra tider + att jag trodde att Rick skulle bort på fest. Men tydligen så stannade han hemma och släpade med sig en massa annat folk med? Jag ville inte hem, jag ville inte sitta själv. Men vad fan gjorde jag då? Bara för att rädlsan att bli lämnad ensam skulle komma fram... Men vad var det jag blev? Lämnad ensam...