Jag bryter ihop för minsta lilla, jag hatar det här!

Fick nyss en nekad vänförfrågan, alltså.. En kompis (om man nu kan kalla det kompis längre) tog bort mig från sin lista. Kände mig lite 'jaha, varför då?' så jag skrev och fick till svar:
- Varför ta bort från listan?
- rensade bort alla
- Okej, det var det enda som kändes rätt?
- vad ska det betyda?
jag hade typ 120 vänner, bevakade kanske hälften, tittade på 1/4 av dem bilderna.
- Jag frågade bara om det kändes rätt?
Jag vet ju inte vilka du bevakar eller inte, spelar ingen större roll. Undrade bara.
Det lilla fick ångesten att slå mig hårt i magen och fick mina lungor att försöka kväva mig själv. Jag blev så jävla rädd, jag blev rädd för mig själv och min reaktion. Vad fan hände? Inte fan har jag reagerat så på bara nån sekund. Jag känner att jag håller på att bli galen. Jag känner mig tom men samtidigt på sprickningsgränsen. Jag vill lägga mig och sova, sova för alltid. Bara så jag glömmer allt, så att mina känslor och tankar försvinner och förnyas. Så jag slipper det här helvetet inom mig. Jag vill vakna pigg och glad. Jag vill känna mig levande igen. Igen? Var det så mycket bättre förr? Var det verkligen det? Jag kommer inte ihåg. Jag tror att allt är en illusion som jag har byggt upp bara för att se något positivt i mitt liv... Och illusionen jag byggt upp, den handlar om förut. Då jag visste, och kände att jag hade närhet. Att jag hade någon att luta mig mot. Jag behövde inte fundera och tänka 1-2 timmar innan jag smsade någon, jag var inte rädd för att störa eller vara jobbig. Jag var bara mig själv... Nu är jag livrädd för att ringa folk, klarar knappt av att ringa hem. Jag vill inte be om tjänster längre, jag känner att jag är för påfrestande för det. Jag klarar ju knappt av mig själv längre? Vem skulle då kunna klara av mig? Vem skulle orka leva med mig? Ingen... Ingen skulle orka det... Ångest, tårar, tomma ögon och apatiska rörelser. Är det något man vill leva med? Jag vill inte leva med det. Jag vill inte leva med mig själv... Jag är hemsk, jag känner mig falsk. Det känns som om jag ljuger för mig själv. Jag ser inte ens glädje i att göra andra lite gladare och lättare i tankarna. Det tar bara på mina krafter och får mig att inse hur jävla dum och dålig jag är. Jag pallar inte, jag orkar inte med mig själv. Vad fan tänker jag med? Vad tänker jag på? Tänker jag alls?