Idag känns allt sådär hemskt patetiskt och meningslöst. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill så jävla gärna hitta på något, men vad? Sista bussen in till stan går om en timme och jag vet inte om någon direkt vill eller kan umgås med mig ikväll? Har frågat runt men de flesta gör annat.
  Imorn blir det iallafall supa, det kommer bli skönt. Ska bli råpackad så jag inte tar mig någonstans sen. Dramatik på hög nivå, mål = hamna i fyllecell. Det kan ju inte vara så svårt att fixa? Eller ja, det är varken kul eller speciellt smart. Men vad ska man göra då man är rastlös och vill hitta på knasiga saker?
  De senaste dagarna då jag inte varit hos Bambi så har jag suttit och ritat på en bild jag började med i lördags. Den börjar bli nice men hittills så är det bara konturerna, det ska bli en bild med galet mycket färger hade jag tänkt mig. Sen hur det går med det är ju en annan femma, jag tröttnar ju så snabbt på vissa saker.

Aja, ska fortsätta att måla naglarna nu (hah, kul) och lyssna på musik.

Kort kjol och trasiga strumpbyxor. Kylan ligger
som ett täcke runt om mig. Jag ser kanske arg
och trotsig ut, men det är bara ett skal, jag
vill bara överleva blickarna och hatet.
  De flesta ryggar bakåt vid anblicken av mig,
ser jag verkligen så hemsk ut?
 Vid vissa tillfällen så vill jag vara och se ut
som alla andra, höra värmande ord och gömma mig
i en trygg famn. Vad ska jag göra för att få det?
De gånger jag känner mig trygg, omtyckt och behövd
slutar alltid med tystnad eller hårda ord. Vad är
det som gör det så lätt att vara sån mot mig.
Jag ger ändå allt jag har. Är inte det något att ha?
  Jag har funderat till och från om det här livet är
värt att leva. I en dimma utan närhet och fylld med hat.
  Trasiga strumpbyxor och korta kjolar. Och ni undrar varför.

Något jag fick i skallen tidigare idag på bussen.

Jag kryper upp nära dig, du tar min hand och jag andas sakta in din doft.