Kort kjol och trasiga strumpbyxor. Kylan ligger
som ett täcke runt om mig. Jag ser kanske arg
och trotsig ut, men det är bara ett skal, jag
vill bara överleva blickarna och hatet.
  De flesta ryggar bakåt vid anblicken av mig,
ser jag verkligen så hemsk ut?
 Vid vissa tillfällen så vill jag vara och se ut
som alla andra, höra värmande ord och gömma mig
i en trygg famn. Vad ska jag göra för att få det?
De gånger jag känner mig trygg, omtyckt och behövd
slutar alltid med tystnad eller hårda ord. Vad är
det som gör det så lätt att vara sån mot mig.
Jag ger ändå allt jag har. Är inte det något att ha?
  Jag har funderat till och från om det här livet är
värt att leva. I en dimma utan närhet och fylld med hat.
  Trasiga strumpbyxor och korta kjolar. Och ni undrar varför.

Något jag fick i skallen tidigare idag på bussen.