Jag börjar bli konstigare och konstigare, det kanske inte märks på mig men i mitt huvud är det kaos. Jag har nu inte ångest "varje dag" nu är det minst en gång i timmen, och den gången kan hålla i sig i evigheters evighet. Jag har snart ångest dygnet runt. Vart är min lilla ångest-paus där jag slipper ha ångest? Jag har alltid haft någon timme om dagen där allt lättar och jag känner att jag kan andas, men nu? Jag bli bara förvirrad..
Jag har insett att jag kanske varit på 2-3 lektioner i veckan nu de senaste tre veckorna, vilket inte är så jävla bra. I början frånvaroanmälde jag mig så fort min första lektion började på dagen. Jag orkar helt enkelt inte kämpa längre, jag bryts sakta ner. Nu, glömmer jag oftast att frånvaroanmäla mig över huvudtaget och kan lyckas få skolk en hel dag. Great.

Jag är glad att jag har Bambi, att vi oftast tar en dag i veckan för oss själva. Ser på film, är knäppa och tar långa bad i bubbelbadet. Vi pratar om det mesta och får helt enkelt slappna av och ventilera. Jag slappnar iallafall av så pass mycket att jag slipper tänka så mycket på vad som kan hända om jag gör si och så.

*suckar djupt* Sen så ja, börjar jag lyftas upp lite av små överraskande möten på stan (du vet nog att du kan ta åt dig, you know who you are). Det känns skönt att jag inte ska dö varje gång man ses, är rädd att jag kan döda bara av min närvaro och det vore ju jävligt dum *ler lite snett*.

Äh vad jobbig jag är nu, inget blir bättre av att jag direkt visar min uppskattning. Det har jag märkt flera gånger de senaste veckorna. Det lönar sig för stunden men ju mer uppskattning jag visar för en person desto mer space blir det mellan oss.
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Dead zombie och dricka power king.