Jag kliver ur sängen, sätter mig försiktigt på knä framför väskan och börjar rota fram mina cigg, tar paketet och börjar sakta krypa på alla fyra mot balkongdörren. Jag sträcker mig upp mot fönstret och tar tändaren, öppnar upp dörren och kryper ut. Jag känner kylan mot mina bara knän, frosten river sakta upp det som är orört kvar. Jag sätter mig på balkonggolvet, har ingen ork till att skjuta igen dörren så sjunker ihop på golvet och kurar ihop mig. Då jag orkar ta mig in igen så är kroppen sönderfrusen. Halva paketet cigg är nu upprökt.

Ångesten vrider tag i mig, river ner mina revben med rivjärn.
Att andas är min största prioritet just nu, hur ska jag annars kunna leva?
Tankarna susar runt i ultra speed så dom sluddras ihop
och till sist slutar existera. Om mina tankar slutar med det, slutar jag då också?
Jag vet liksom ingenting längre, jag bara gissar, tror jag tänker.
Men som sagt, jag tänker tills tankarna slutar finnas till, dom bara försvinner.
Vad ska jag gör åt allt det här? Jag vill gömma mig för omvärlden,
gömma mig från mig själv.
Jag vill krypa tätt intill någon, även om det är på flera meters avstånd.
Jag vill kunna flyga iväg upp över molnen och känna solljuset reflekteras
mot mina kinder och min panna. Känna värmen leta sig in i mig igen.
Jag börjar bli rädd för att leva. Då jag inte vet om att jag lever, då går det bra.
Min vän pysslade om mig igår, tvålade in min rygg, mina armar och tvättade mitt hår. Det räddade min dag. Jag vet att jag kan åka till henne, hon finns där.
Jag vill gråta bara jag tänker på det, jag har mina tillflyktsorter. Men det är sällan jag drar mig dit.
Tillflyktsorter? Är det dit jag försvinner om jag vill gömma mig från mig? Eller är det så att det är de enda gångerna jag klarar av mig själv? Jag vet inte, jag vet ingenting.