Tankarna virlvar runt i en ångestfylld rök
jag försöker att springa ifrån, det fortaste jag kan
men mardrömmarna håller mig fast
Paniken jag får då jag känner den där känslan
av tillit och glädje till någon
kan få mig att hoppa utför stup
Jag vågar inte riskera allt det där igen
det går alltid bara åt helvete
Skrik, tårar och ångestfyllda rop
Men, rop på vad då?
De gånger jag ropat, har jag stått där ensam kvar
Jag orkar det inte längre, orkar inte förlora, inte igen

..Inte igen

Min nervositet vibrerar bort mina tankar, det enda som finns kvar är känslor.
Rädda de utsatta, de försvunna. Det smärtar och har sig. Finns ingen utväg.

Jag har fått ytterligare ett brev från landstinget (heter det ens så?). Jag har iallafall fått en tid hos vuxenpsykiatrin nu. Det chockerar mig att det gick såpass snabbt då jag hört att väntetiden kan vara upp till tre månader. Jag ska dit den 29e mars, en måndag halv nio på morgonen. Jag vet inte om jag vågar.
Jag ska prata med kuratorn på skolan och se om hon kan följa med mig dit. Hon har sagt att hon kan göra det om det känns allt för jobbigt för mig. Och uppriktigt sagt så är jag rädd, jag vill gråta för att jag är så rädd. Vad ska jag dit och göra, till vp? Dom kommer att skratta åt mig bakom sina ryggar, dom kommer håna mig och säga elaka saker om att jag bara inbillar mig min smärta och ångest. Jag vet inte om jag vågar, jag vill stanna hemma trygg under mitt täcke. Helvete... Jag är så rädd för att jag ska bli klassad som en stor jävla idiot. Jag är ju förvirrad i mig själv! Hur ska jag kunna veta vad som är rätt och fel? Hur ska JAG kunna lita på någon?!

Helvete...