Je nous vois tous assis devant
Mais le front baissé les épaules en dedans
Avec dans les yeux toutes les larmes d'avant
Et ça crève et ça crève d'ennui, devant
Je nous vois tout transis dedans
Et le froid qui s'échappe et qu'on sent devant
Immobiles comme au lit, dormant
Et la vie qui s'éteint doucement

 Jag sitter på mitt rum och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag lyssnar på Yann Tiersen och önskar att jag vore någon annanstans, att det vore sommar och jag hade någon att prata med här hemma på min balkong. Eller på terassen kanske? I kvällssolen? Jag kan se det framför mig, hur jag och någon till sitter invirade i varsin filt med en kopp té i handen, pratar om både viktiga och oviktiga saker samtidigt som vi viftar bort myggorna omkring oss. ...Jag undrar hur min sommar kommer att bli i år. Blir den sådär lagom på alla sätt och vis, eller kommer det hända något galet? Jag vet faktiskt inte hur jag vill ha min sommar, det enda jag vill är att åka på åtminstonde en festival, dansa till Winnerbäck, grilla på någon strand omgiven av underbara människor.. Och bara vara och ha det skönt. Det låter inte så svårt men man vet aldrig hur det blir.
Förra sommaren som var började bra, men längre in på sommaren så gick allt käpprätt åt helvete. Det blev missförstånd, tystnad och bråk. "Jag älskar dig mer än vad jag någonsin älskat henne..." "Du förstår mig precis, hon är en jävla slampa..." Jag förstod mycket då, men jag förstår helt klart mer nu.

Jag känner att jag är värdig mina vänner, jag älskar de vänner jag har och de jag vet att jag kommer komma närmre. Jag har mina svåra stunder precis som alla andra, de vänner jag har nu, accepterar den jag är. Och jag accepterar dem.