Varför ska jag alltid bryta ihop då jag sitter själv? Då jag inte har någon med mig? Jag kommer inte ihåg senast någon tröstade mig personligen, var det i somras? Jag vet inte längre... Det har liksom blivit så att jag sitter själv då jag gråter, skriker och får panik. Jag orkar snart inte det här mer. Jag vet inte vad jag håller på med?

Grattis på mig, äntligen släpper trycket litegrann. Tårarna rinner varma ned längst mina kinder. Jag har inte gråtit på en vecka nu, annars gråter jag nästan varje dag. Jag vågar dock inte släppa allt helt, jag är rädd för konsekvenserna.