Jag balanserar på en skör tråd, lever sekund för sekund. Det går inte annars.
Ena stunden så kan jag flyga fram genom glädjerus och skratt som krampar sådär skönt i magen. Andra stunden så sitter jag hopkrupen och det enda som existerar är värken i mitt inre, min kropp som sakta drar ihop sig själv och säger åt mig att fly så långt bort som möjligt.
Då jag skriver det här, känner efter och tänker så förstår jag inte hur jag ens klarar av det här. Den senaste veckan har jag smygit runt på tå för att inte väcka fler monster inom mig än dom som redan har vaknat. Mitt huvud pulserar av smärtor och min mage säger åt mig att stanna på ett tryggt ställe där inget och ingen kommer åt mig.

Min frizon nu ett tag har varit hemma hos bästa vännen. Men jag måste med sorg i mitt hjärta säga att senast jag var där så var jag så orolig att jag var rädd att det aldrig mer skulle kunna bli bättre.. Jag förstår inte riktigt varför det inte var bra just då? Det är ju alltid bra då jag är hos henne? Shit.. Eller så oroar jag mig bara i onödan och var sådär "pms-orolig i kroppen" som hon och jag pratade om. Hmm, både hon och jag var förvisso sådär då så det smittade nog av sig fram och tillbaks mellan henne och mig.

Fan vad jag babblar på.. Men vad ska jag göra liksom? Jag har inget att läsa just här och nu då min bok är uppe i skåpet. Och dit vill jag inte gå, då måste jag hitta de säkraste vägarna, de ställen med så lite folk som möjligt och där jag knappt syns.. Det är synd att så många känner mig bara. Dom känner mig som den glada, spralliga och galna människan. Jag kommer ihåg för ett år sedan då jag kanske var borta 2-3 dagar från skolan och alla skrek av glädje då jag kom tillbaks då dom hade saknat mig. Lektionerna hade tydligen varit alldeles för tysta. Men nu kan jag vara borta från skolan i en vecka men knappt någon reagerar. Jag har nog blivit dystrare och mindre "Wiiiiiiie".

Men jag ska bli bättre snart, jag ska!