Jag tror inte att någon förstår. Det känns som att jag dör för varje andetag, sakta blir kallare och kallare. Det förvånar mig att jag inte är död än, att jag ligger där kallt och stel två meter under marken. Jag vet inte vad jag har att göra här.
Alla runt om mig hittar någon att älska, dom jag tycker om på ett högre plan har någon att krama om på nätterna, någon att kyssa god morgon. Dom har någon att ringa då det är svårt och någon dom kan skratta av lycka med. Vart har det försvunnit för mig? Jag trodde jag hade det nära mig, snart inbäddat i mitt hjärta. Men då det börjat nästla sig fast där och jag började känna mig säkrare så rycktes det från mig på bara några sekunder. Men det tog flera dagar innan jag förstod att det aldrig mer skulle bli så. Att jag alltid ska få vandra runt i ensamhet.
Jag kommer aldrig klara av det
Jag vill inte leva mitt liv i ensamhet
Jag ser ingen lösning på livet
Så vad finns det kvar för mig att göra?

Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på alla andra, att fatta ett eget beslut om hur jag vill göra, hur jag vill leva mitt liv. Mitt liv är till för all skit. Så varför inte skita ner det ännu mer? ..Hjälp mig, jag orkar inte mer själv..

Åh vad jag känner mig töntig just nu.. Tänk att mitt humör fortfarande gör som det vill. Nu har det vänt på bara några minuter, hur många minuter då? Tio tror jag.. Jag tittar på Eragon själv i det här kalla huset. Tror dock att mamma kommer hem snart men vad spelar det för roll? Den där smärtsamma känslan som trycker på revbenen kommer ändå inte att försvinna.
Men jag känner mig ändå nöjd, just över vad jag gjort idag och så. Det är första helgen på länge som jag verkligen gör något med någon. Annars brukar jag bara ligga och sova dagarna igenom, eller läsa.

Jag suckar djupt. Jag är rädd att människor runt om mig ska hitta något bättre, något roligare, något trevligare, något som helt enkelt ersätter mig. Men samtidigt så vet jag att inget kan ersätta mig. Jag fortsätter vara den jag är, även fast jag förändras lite för varje dag. Jag är ju ändå jag, eller hur?

..Jag vill ha en skål med glass. Eller en pratstund ute på något fint ställe. Jag, som vill ha vinter så fort som möjligt vill just nu ha en varm sommardag vid havet. ..Men gud vad jag gnäller..

Jag kom precis på en grej. Jag tog mod till mig tidigare i veckan och pratade en sväng med kuratorn på skolan. Hon ska stötta mig nu och hjälpa mig med att få en remiss till vuxenpsyk. Jag ska allra först ta mig till hälsovårdscentralen och prata med en läkare där om att få remiss, om jag har otur och får en väntetid på tre månader så ska jag tillbaks till kuratorn på skolan och prata om situationen så ringer hon dom och säger hur allvarligt det är. Men ja, jag tror nog ändå att jag ska försöka prata lite med henne då och då...
(vet inte varför jag skrev ner det nu, det får mig att låta som ett psykfall. hah)

Ska nog smyga ner till nedervåningen nu och se efter något ätbart som inte inehåller socker. Frukt kanske? Jo, det låter bra...

Snacka om att den här veckan har varit stressig. Har fixat allt som jag egentligen inte hade något ansvar alls för. Men ja, det ordnade sig lite i slutändan.
Igår så följde Bambi med mig hem, vi åkte tidigare än tänkt. Vi bakade lussebullar och saffranskaka, mums vad gott det var! :D Vi tittade lite på tv med men blev så dötrötta vid 11-12 på kvällen att vi stupade i säng och sov som två stenar!
Vaknade vid nio imorse, packade i ordning våra korgar, plockade granris och drog iväg till Harmånger där det var marknad. Stod där från halv elva till halv fem, sålde bullar och annat fika :) Det var skönt att hon var med, det blev inte tråkigt utan bara en skön utomhusdag. Det behövdes!
Vi drog hem runt halv fem, mamma handlade lite och köpte samtidigt ostkrokar åt Bambi och mig som vi mumsade på här hemma framför datorn innan hon åkte hem vid sex. Wie jag har haft en bra helg, tack vare henne! TACK Bambi! PUSS!

Uargrrbl! Imorn ska jag upp 04:30, varför? Jo jag ska till Sthlm! Åker buss från stan vid sju-tiden, framme runt elva och åker hem vid fem på eftermiddagen. Vilket betyder att jag är hemma i min säng någon gång efter elva :o
Men iallafall! Jag ser fram emot det! :D Vi ska på två utställningar, Caspar David Friedrich och Salvador Dalí, sen efter det så har vi tid över till att vandra runt på stan, kanske äta sushi (?) :D och köpa lite julklappar, bland annat till min käre bror eftersom julklappen jag ska köpa till honom är speciell och bara finns där ^^

Hmm! Jag har föressten beställt hår nu! Jag betalade en massa folks hår i samma beställning, ska få betalt då alla fått pengar. Och jadu, jag betalade 2500 för allt *dör lite igen* usch vad det var dyrt! Men man kan å andra sidan inte förvänta sig annat av en hårbeställning!
Jag beställde ett träns remyhår åt mig själv, vilken färg får folk se senare då jag också ska färga om mitt hår :) Sen så lyckades jag vinna en auktion på dreads på tradera med! Woohoo! Blev visserligen tomt i min plånbok men ja, det är värt det!


Nu ska jag försöka att stänga av datorn, ta mig en snabb dusch och sedan krypa till sängs. Jag ska ju upp om ca fyra timmar!

Nu bultar mitt hjärta sådär igen. Det ligger alldeles på gränsen till halsen, trycker och skaver. Vill ut. Den försöker ta sig genom revbenen, försöker pressa sig ut. Trycker sig uppåt i halsen och framkallar kväljningar. Jag vill befria mig från hjärtats rytm, finta den och gömma mig bakom buskar och snår. Är det det här som kallas hjärtklappning, ångest? Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att såhär ska det inte vara. Det är något som är fel.

Seriöst, jag tröstäter. Hur patetisk får man bli? Inte konstigt att jag väger med nu än för någon månad sen. Eller så är jag omedvetet med barn. Hah, som om det skulle hända. Mål: Gå ner i vikt.

Dörrar till det förflutna låter sig inte öppnas utan att det knarrar - Alberto Moravia.

Jag har förstått det nu, jag är helt enkelt inte värd en ursäkt.

Jag sitter och sminkar mig just nu inför en skoldag som jag egentligen inte behöver gå på, men vafan, lika bra att göra det ändå. Mitt hår vill inte riktigt som jag vill idag och det skulle faktiskt vara underbart skönt att ligga kvar i sängen med min bok.. Men drömma kan man.

Argblh! Vad babblar jag i egentligen? Ska nog stänga ner bloggen just nu då min kropp är på stand by.

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel då jag aldrig får höra något högt.
Det enda som existerar är viskningarna i mitt huvud, hur ska jag kunna lita på dom?
Hjälp mig, hjälp mig istället för att bara stå vid sidan om och se ner på mig..