Jag ligger hemma, äter popcorn som smakar ovanligt illa och har precis kollat klart på en film, Stranger than fiction. Jag mår... Ovanligt dåligt, jag tror känslan jag har inom mig är hopplöshet, allt känns så onödigt... Jag känner mig mer eller mindre ledsen varje dag, jag ser knappt något ljus i vardagen. I förrgår (torsdags) så skrek jag och grät, jag föll nästan ihop på Åhlensparkeringen av ångestkramper och rädsla. Jag ville fly, fly från världen, fly från känslorna. Jag ville fly från mig själv. Men hur gör man det? Jag sprang och sprang den dagen, sprang från vännerna när det var mig själv jag ville springa ifrån. Jag stannade upp en stund, bad om en kram och lite tyckaomkänslor för ett tag. Jag trodde att det skulle bli bättre, vilket det alltid brukar bli efteråt, efter att jag sagt exakt som jag tycker och tänker. Men, det blev inte bättre, mina känslor har inte förändrats ett dugg. Och det får mig att känna mig ännu mer hopplös, dålig och ensam. Jag vill så gärna vara på fest ikväll, dricka gott och skratta med alla vänner, slippa tänka. Men jag är för feg, jag är för trött, jag har ingen känsla av att jag vill fortsätta att kämpa. Jag är så nära på att ge upp, har jag gett upp? Det är kanske därför jag mår som jag gör. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag kvävs av mig själv, av mina egna tankar. Jag vill hitta tilliten hos någon, jag vill hitta trygghetskänslan. Men jag är för rädd för det, jag är rädd för att förlora tryggheten så som jag förlorade den i december. Jag är ständigt rädd och jag hatar det. Jag känner att jag har en person jag kan finna tryggheten hos, och jag vet att den personen kan finna tryggheten hos mig. Men jag orkar inte ens försöka, jag önskar att jag kunde vara lite mer normal och lite mindre rädd, bara så att jag vågade chansa på att tryggheten finns där.

Jag vill blanda drinkar, skratta och kramas med vänner, jag vill vara säker på att dom finns där då jag behöver dom. Men jag orkar inte, jag är rädd... För jag vet att dom inte alltid kommer finnas där, därför vill jag inte försöka, försöka att leva...

Fyfan. Att folk ska bete sig som idioter hela tiden.

Det här smset fick jag idag från några av mina vänner: 'Detta är ett varningssms! Fordonarna har praktiskt taget förklarat krig mot alla som de klassar som emos. Ser de nån av oss på stan så kommer denne bli misshandlad. Gå inte ut på stan själv undvik speciellt busstationen och skutan. Sprid detta innan någon kommer till skada!'
Varför ska folk bete sig så dumt? Och varför ska dom hota oss hela tiden? Räcker det inte med att dom skriker saker och ser elakt mot oss? Vi har väl rätt att se ut så som vi vill? Vad har vi gjort för fel? Vi står bara för dom vi är, om alla skulle se likadana ut, med korta tajta linnen som visar fittan och röven, byxor som sitter helt fel på killarna och visar allt, skulle det vara kul överhuvudtaget? Vi hackar aldrig på er som ser 'normala' ut, vi håller käften och accepterar hur ni ser ut. Varför kan ni inte bara göra detsamma? Jag orkar inte med det här helvetet längre. Det hela började tydligen med att en enda person började kaxa sig, och nu har dom alla bestämt sig för att det är alla vi ''emos'' som tigger stryk. Jovisst, skit ner er allihop! Imorn blir det polisanmälan mot några vi vet är med i det gänget, och vi hoppas på att det ordnar upp sig. Annars ligger man väl där blodig snart...

Den här dagen har varit, jobbig. Jag har stressat mig genom dagen, haft en konstig känsla i kroppen som inte försvunnit. Jag önskar att jag vore sådär liten igen, jag vill sitta i någons knä och bara gråta ut om alla problem. Det spelar inte ens någon roll om jag är liten eller stor, bara jag får känna trygghet och närhet. Jag vill kunna ha en person att falla tillbaks på, som alltid finns där oavsett vad. En person jag kan dela alla känslor och tankar med.


I took a walk around the world to ease my troubled mind
I left my body lying somewhere in the sands of time
I seen the world float to the dark side of the moon
I feel there is nothing I can do

I watched the world float to the dark side of the moon
After all I knew it had to be something to do with you
I really don't mind what happens now and then
As long as you'll be my friend at the end


Jag, vill inte vara själv längre, jag vill inte känna mig ensam...
Jag börjar helt seriöst fundera på hur det känns, jag kan KÄNNA känslan igen. Av tröst, lugn och att anledningen finns där för att tårarna ska få rinna fritt.
Jag har gjort det förut, och jag kan göra det igen.

..Så sover jag jättedåligt på nätterna. Vaknar var och varannan timme av att jag hostar, och sen så ligger jag där, vaken och svettig och kan inte somna om. Kan somna mitt på dagen och sova i en timme, drömmer oftast korta och lätta drömmar. Då jag vaknar så vet jag knappt om det hänt på riktigt eller om det bara var dröm. I eftermiddags hände det 2 gånger. Så otroligt frustrerande. Drömmer om saker som så väl kan vara verklighet, drömmer om personer som finns i min närhet och får fnatt och panik då jag vaknar och måste kolla upp om det jag drömt var sant eller inte. Jag vet inte om det är för att jag har feber eller inte men drömmarna är verkligen superjobbiga..

Aja, passade på att skriva lite nu innan jag ska gå och lägga mig. Godnatt.

Jag vet inte vad jag ska tycka, känna eller tänka. Var på hälsocentralen idag och fixade hostmedicin eftersom jag gått och blivit sjuk igen. Tog också upp att jag har haft problem med magen i lite mer än en vecka ungefär. Illamående, kramper och ont i äggstockarna. Läkaren klämde och kände en massa på min mage, jag gick och tog blodprov och efter det då jag gick tillbaks till läkaren så sa han att magen kunde bero på att jag var med barn. Hallå liksom? Säg inte så! Skolsköterskan sa samma sak då jag nämnde att jag mådde illa varje gång jag åt, svimmade och hade ont i äggstockarna.. Jag sa att det var omöjligt då jag åt p-piller. Men då nämnde läkaren det jag hade glömt bort, penicillinet och kortisonet jag åt för några veckor sedan försvagar och kan vid vissa tillfällen få p-pillerna att sluta fungera helt! Fan liksom, ska boka tid på ungdomsmottagningen nästa vecka för graviditetstest. Och jag känner på mig inombords, vilket jag har känt länge. Att något är annorlunda med mig, och svaret på alla mina frågor finns framför mig. Det skulle inte förvåna mig om jag är med barn då jag haft en sån känsla en tid (om jag inte gått och tänkt så mycket på det att kroppen har ställt in sig på det). Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte tampas med att ta ett piller som stöter ut ett liv, något som jag kan tänkas ta hand om. Jag vill inte känna hur något rinner ut ur mig då jag har chansen till att skapa något fint... Jag kan älska något som älskar mig lika mycket tillbaks, jag vill inte mista den chansen. Men jag vet att det är fel att skaffa barn nu, jag går fortfarande i gymnasiet och jag vet att personen som troligtvis är far till barnet inte heller skulle klara av det då han sagt att han inte vill ha barn just nu... Jag orkar inte...

Great, bråk med mamma nu också bara för att jag sa som jag kände. Skitbra verkligen... 'Det är mitt fel alltihop, jag skulle nog ha lagt ut några tusen till på dig. Men jag tänkte faktiskt dagen innan du fyllde år att jag nog köpt lite för lite saker åt dig, men det är mitt fel alltihop, kan köpa lite kläder åt dig i veckan och slå in så du får det du vill ha'. Sen gick hon iväg och mumlade att hon aldrig skulle ha skämt bort mig och min brorsa från första början... Liksom, jag fyller bara 18 en gång och det är en speciell dag för dom flesta. Förlåt för att jag kostar så mycket. Det är inte med meningen.

Nu är jag hemma igen, huvudvärk och illamående efter en stunds sovande innan bussresan hem. Sitter på mitt rum och tänker på min födelsedag, jag är förvånad över hur lite jag fick i födelsedagspresent. Brukar alltid få minst 3 presenter av varje familjemedlem. Det jag fick i söndags var skämmigt lite.

1 klänning + nagellack från Jon.
1000 kr för Arvikabiljetten,
45 minuters massage,
1 par strumpbyxor från mor och far.

Sen fick jag 1 navelpiercing från Rick, 1 par knästrumpor och skiva från faster och kusin, 1500 av farmor och farfar och 300 av mormor och presentkort på HotChili för 100kr av moster.

Liksom.. Jag är inte sån som vill ha en massa saker, men i år då jag fyller 18, borde jag inte fått mer? Vanligtvis får jag 4-5 olika klädesplagg, några småsaker och lite pengar.. Jag sa till mamma nyss att jag tycker jag fick väldigt lite för att det vara min 18årsdag, och att jag borde ha fått lite pengar för en tatuering eftersom det var det enda jag önskade mig. Mamma bara tittade på mig och sa att jag hade ju fått pengar av farmor och farfar som jag kunde använda till tatueringen. Då sa jag så som jag hade tänkt det: 'Men jag hade velat få tatueringen av er, eftersom den första tatueringen ska vara för mig och min familj'. Då vände hon sig bara om och gick ner.. *suck* Jag ska väl inte bry mig så mycket gissar jag på.. Rick gjorde iallafall min helg bra, tack. <3

Här sitter jag och skriver om mina känslor rakt av, också försvinner allt. Fan! Jag orkar inte mer just nu, jag satt och skrev om min födelsedag, om det jag önskar mig mest av allt. Däribland tryggheten av en arm runt min midja, någon tätt intill. Jag skrev att jag ville spola tillbaka tiden till imorse då jag vaknade och pausa tiden just då, göra så den stod still. Bara för att för alltid känna den känslan. Pirret i kroppen och tryggheten i magen. Men allt jag skrev, försvann... Det är inte meningen att jag ska må bra. Jag vill bara radera min födelsedag, för presenten jag vill få, det är att somna varje natt med huvudet på en arm, en arm runt min midja och någon tätt intill, och det är så jag vill vakna med.. Men personen jag vill ha där hos mig vill inte vara med mig på det sättet. Jag är nog bara en produkt, en sak. Bara för att få honom att må bättre för en stund. Jag vill bara försvinna så jag slipper lidandet och smärtan.

Jag vill ha dig hos mig livet ut, och i nästa liv då vi båda är katter..