Nu har jag den här känslan igen, mina fötter är inte längre på jorden.
Jag har lyft och svävar nu fritt, det är både hemskt och helt underbart.
Låt mig må såhär för alltid, jag älskar den här känslan.

Ikväll hjälper inte det kalla stålet, den brännande känslan drar genom min kropp men försvinner lika snabbt som den kommit. Jag gör det igen, igen, igen, igen... Jag tror det hjälper, jag slutar, för alla andras skull.
5 minuter går, 10 minuter... Skickar ett mail, känslan av misslyckande och ångest pulserar starkare i mig. Jag letar reda på hjälpen i mina gömmor, placerar - trycker - drar, placerar - trycker - drar. Det hjälper inte, det bränner de första gångerna, ångesten drar sig sakta ur... Men den brännande känslan försvinner, tynar bort, och samtidigt som den gör det så kommer ångesten tillbaks i samma kraft, nästan starkare. Vad måste jag göra för att slippa det här? Slippa mig själv, mina tankar, känslor... Hela jag?
Om det fanns en deleteknapp på mig så skulle jag inte tveka att trycka på den.

Det var längesen jag skrev nu, 27 Juni?

Jag har hunnit med en hel del, Arvikafestivalen till exempel. Jag lyckades bli sjuk där med, sitter hemma med feber, hosta, problem med lungorna och ja, är allmänt snorig och trött.
En till grej jag hunnit med är att jag upptäckt att min lättnadskänsla över att X inte har känslor för Q inte var direkt sann. X gillar visst Q, väldigt mycket också vad jag har förstått... Lyckades av misstag få syn på ett sms X fått, kändes ju verkligen jättebra att se det, önskar att jag kunde sticka ut mina egna ögon ibland.
De tankar och känslor som förföljt mig sen jag upptäckte det håller på att döda mig, jag får aldrig ur dem ur min skalle. Så nu har jag svalt 2gram alvedon med Malibu, i hopp om att få slippa de där jävla tankarna, mitt dåliga mående, och känslan över att vara ersatt. Jag har till och med sagt det till X, X smekte mig på kinden och såg ledsen ut. Antingen så börjar han förstå och tycka lite synd om mig, eller så tänker han bara på Q. Jag hoppas att Q beter sig likadant mot X som mot sina föredetta, bara för att X ska bli lämnad ensam och sårad.
Jag hatar att jag tänker så, men vafan... Jag vill X allra bästa, men jag vill ändå inte att han ska få det jag aldrig kan få. Kärlek.

Det här blir ett konstigt blogginlägg, jag har helt kommit av mig med att skriva, känner att 'vafan ska jag skriva för?' Det känns ändå meningslöst...
Ska lyssna på La Fleur nu och hoppas på att känslorna dämpas, annars drar jag till med det som hjälper bäst, det hjälpte iallafall under Arvika.

Första dagen som jag känner mig lite pepp på Arvika! Har pratat med Rick ett bra tag ikväll, hur skönt som helst då jag bett han ringa ett x antal gånger *ser lite småirriterad ut*. Men iallafall, vi pratade lite om allt möjligt, mest Arvika faktiskt. Vi gick in på festivalens hemsida och kollade igenom spelchemat och det visade sig att vi skulle gå på ungefär samma saker :P Är bara så rädd för att bli lämnad ensam. Jag, ensamhet, ångest och alkohol kommer nog att bli ett helvete för mig, plus att jag kommer nog knappast våga be om sällskap av de andra heller då jag inte vill vara ivägen. Men ska nog försöka stå på mig, för enda bandet jag kanske blir själv på är Thåström, men då ska jag nog stå och njuta själv eller leta upp Alex eller Emilia (gissar på att dom ska se honom :P). Hmm... Aja, jag har beslutsångest gällande alkoholen med, är rädd att det blir för mycket. Har nämligen en 70s Explorer Vodka nu, men vill också ha en 50s Malibu xD Äh... Det ska väl gå åt gissar jag på, blir olika 'drinkar' varje dag ^^ Mmm, drömmer om vad jag kan blanda till Malibun, som egentligen inte ens behöver blandas. Aja, ska väl ta mig ett snack med Gabbi sen och höra om det går att fixas.

Hmm, Rick och jag ska också ha våran dag på måndag om jag hinner klart med packningen. Jag vill veta vad han har för planer men han vill inte säga något *suckar högt*, hoppas att han har planer överhuvudtaget så han inte bara säger det, men det lät iallafall som han kommit på något då vi pratade med varann :P

Har varit på Pirat-grillning med. Hur nice som helst, blev dock inte helt som planerat men det funkade ^^ Grillade grillspett med potatissallad och bröd, fick även två xcide av mamma och hade med mig lite vodka :) Träffade ett gäng underbara pirater den kvällen! Alla var skitsnygga. Tog mig också ett nattligt bad vid tolv tillsammans med Carro, Leyla, Andre och Michel :)

Jadu, vad mer kan jag skriva? Jo! Var på släktträff idag, började vid 11 på förmiddagen (alldeles för tidigt då jag somnade vid fem i morse). Jag trodde iallafall att det skulle bli långtråkigt och ja, tråkigt helt enkelt. Men efter ca 20 minuter så säger mamma 'titta där är det en blåhårig' jag vänder mig om lite uttråkad och trött och upptäcker att det är Jossan! Liksom vafan?! XD Jag står och gapar och tittar på henne då hon får syn på mig och vi båda frågar varandra vad fan vi gör där! Och det visar sig att vi är tremänningar! Woho, jag fick bra sällskap i fyra timmar, det var en skitkul släktträff! :P Vi satt och pratade om allt och inget, och känner mig otroligt trött just nu. Nästan ingen sömn, sitta utomhus i värmen (skönt i skuggan) och ja, blir helt enkelt väldigt utmattad :P
Jossan och jag ska nog också ses en sväng på måndag om hon får pierca sig för sin mor ^^ *hoppas* Jossan är en mycket trevlig tjej som jag inte vill missa att umgås med :)

Nu ska jag fortsätta känna mig lite överorolig inför packningen och ja, sätta igång någon bra musik så jag känner mig ytterligare lite pepp! Har redan skrivit alldeles för mycket! XD Så godnatt och sov gott på dom som läser det här ^^

Jag fryser. Jag vill krypa ihop, sluta existera. Jag vill gråtandes luta mig över toalettkanten och spy. Att en enda person kan få mig att må så dåligt, om och om igen. Jag vill göra illa mig själv, skita i vad alla andra tycker.

Jag hade byggt upp en så glad känsla i kroppen, jag var så förväntansfull inför imorn, och nu blir det såhär. Fan, jag vill inte fortsätta, jag orkar inte fortsätta... Jag vill inte till Arvika nästa vecka, jag vet att besvikelsen kommer ta död på mig. Och jag vet att festivalen, de hemska känslorna, mitt psyke och alkoholen kommer bli min död. Jag har känt så i över en månad nu.
Jag vill hellre stanna hemma, bo vid havet och leva på vännerna. Varför ska jag till Arvika med några jag knappt känner längre? Vart har den gammla goa vänskapen tagit vägen? Jag känner mig vilsen och ensam med det sällskapet...
Jag kommer inte orka nästa vecka, den enda säkerheten jag har med mig är min alkohol och mina rakblad, men jag vet också att det kommer bli min död.
Ja jag må vara sjuk som tänker så, men jag kan fly med de två grejerna...

Vad händer med mig? Va? Jag fattar inte, varför känner jag mig varm, sällskapssjuk och ja, glad? Helt plötsligt från ingenstans...
Jag har också smått insett ikväll att jag håller på att gå ur mitt gamla liv, att det är den övergången som är så jobbig. Jag lämnar sakta det som en gång var jag och är på väg att bli något nytt. Och jag hoppas att det är något bra.

'10 bevis på att du är kär'... Det testet fick mitt hjärta att kännas varmt.

Jag brukar tycka sånt där är fjolligt och bara skit, men vafan. Just sista punkten.. Hah.. Näe, nu ska jag gå och tvätta av ansiktet med kallvatten och försöka rensa bland mina tankar.

Den här dagen har varit ok, iallafall halva. Michel överraskade mig genom att impulsåka till mig imorse, har varit hos mormor och nere på stan med lite folk. Men nu ikväll så rasade allt, fan... Texten nedanför säger hur jag mår just nu.

Ångesten pulserar genom min kropp, tar ett stryptag runt min hals, kväver mig.
Lägger på ytterligare tyngder på mitt hjärta, sänker mig.
Vill luta mig fram, kräkas upp allt som gör ont. Går det?
Jag vill ha hjälp, jag krymper i mig själv, jag känner hur jag försvinner.
Jag känner bara smärta, sorg och skam. Jag skämms för mig själv, allt jag har gjort.
Min hjärna raderar allt så fort, det jag gjort kan försvinna på 2 sekunder.
Jag gör saker utan att veta om det, jag hör inte då folk pratar med mig.
Jag blir galen, jag är kanske redan galen? Jag är knappast normal.
Ångesten kväver mig nu, huvudet exploderar, tankarna försvinner och kommer tillbaks i rusande fart.
Jag faller snart ihop. Det här går inte längre, jag orkar inte. Make it stop.

Jag hade skrivit så långt inlägg, och då raderas det. Fan. Jag får börja om...
Förlåt Michel, jag vet att du läser min blogg men jag måste skriva...

Idag trodde jag att det skulle bli en bra kväll och en bra morgon imorn. Men att allt ska vända på två sekunder för mig, jag förstår inte. För en gångs skulle så vågar jag bjuda hem någon, och nervositeten gick faktiskt över efter bara ett litet tag.
Jag var så glad över att jag lyckats fixa snickerskakor, chips, ostbågar, salta pinnar och cider. Jag var glad över att för en gångs skull slippa sitta ensam på mitt rum. På två sekunder fick mitt humör sig en käftsmäll, mitt självförtroende svackade och det kändes som om jag föll. Då han sa de orden i telefon 'jag kanske tar en sen buss hem ikväll' så slogs ett illamående in i min kropp, huvudet värkte och ångesten kom över mig igen, har jag än en gång blivit åtsidosatt? Ett andrahandsval? Är det mitt fel, för att jag lurade mig själv att känna mig säker på något?
Jag vet inte...
Jag bestämde mig att försöka vara starkare, att inte visa något, så gott som jag kunde. Det var svårt, för det var första gången på länge som jag kände mig så ensam helt plötsligt. På väg till bussen så frågade han om jag tog illa upp, om jag ville att han skulle stanna. Han sa att han lovade att komma någon annan dag och stanna så som han lovat. Men jag vill inte att någon lovar saker till mig, för jag vet att löfterna oftast bryts. Jag ville gråta, men jag tillät mig inte det. Jag ville inte ens krama honom med risk för att börja gråta, men jag gjorde det ändå. Och det kändes verkligen som om något slets ur mitt inre och jag kände mig kall, tom och ensam. Men jag klarade av att inte gråta, och jag kände mig iallafall något stabil. Tills att mamma ringde och sa att hon åkte till Jon på hans avslutningsfest, pappa sov och att hon låst dörren. När mamma lagt på så sprang jag tillbaks till busskuren och satte mig där och grät, jag orkade inte hålla tillbaks allt. Jag kände mig så ensam.
Jag började iallafall gå hemåt då jag var säker på att mamma inte var där, lyssnandes på Bittersweet med Apocalyptica grät jag hela vägen hem. Jag orkade inte gå in så jag satte mig på stommen till vår terass (som vi bygger), jag satt där i regnet och skrev mitt kommande blogginlägg då telefonen dör och allt jag skrivit försvann. Magen drog ihop sig, luften vägrade dras ner i lungorna och jag ville bara skrika ut alla känslor, bara skrika och skrika. Men det gick inte så jag satt bara där, kände mig helt jävla ensam och fylld med gråt. Jag började sakna alla, Isa, Gabbi, Carro, alla... Det var så jävla längesen jag kände mig ensam på det här sättet...
Vad ska jag göra med alla grejer jag har hemma nu? Jag vill bara slänga chipsen och drickan, jag vill inte ens smaka på det. Jag tog med snickerskakorna hem för att ge dom till honom, jag tycker inte ens om snickers...

Fan, jag ska dra täcket över huvudet nu och höja volymen på musiken.
Ingenting blir bättre av att du ger och ger, du måste få något tillbaks med.

EDIT:
Vill också skriva att i det första inlägget jag skrev (som blev rederat) så skrev jag också att det fanns två anledningar till att jag började må illa och känna mig knepig, den första var för att jag inte ville att han skulle åka. Han behöver tänka på sig själv och jag känner på mig att inget kommer lösa sig ikväll ändå. Och två, ja det var det jag skrev om att jag inte riktigt kan lita på mig själv.