Tankarna virvlar som åskmoln på en mörk himmel
Jag dansar barfota på glas

Längtan efter frihet och lyckliga språng
störs av blodets droppande

I instängdheten får bara blodet rinna
Blodet tårarna och ångesten

Tankar distraherar
Tankar kan döda
Tankar ger liv
Mina tankar om döden distraherar mitt liv

Sanningen tåls att döljas
Jag dansar barfota på glas

Jaha, då var man sjukskriven. Till en början 75% i en månad, sen får man se hur det blir efter det. Sista oktober skrivs jag ut från skolan och börjar antagligen att jobba sex timmar i veckan, uppdelat på två dagar. Arbetsförmedlingen letar jobb till mig just nu, hoppas att dom hittar något snart. Fick berätta vad jag var mest intresserad av i arbetsväg så dom letar reda på ett jobb inom det området.

Hmm, vad händer annars då? Kent är på väg till Gotland och ska fira sin dotters 7-årsdag. Jag själv sitter med en av katterna i knät och väntar på att mamma ska komma och hälsa på en sväng och att Bambi ska komma hit senare ikväll. Vi ska dricka vin, titta på anime och röka. Det känns skönt att vi ska umgås för oss själva nu, och att jag slipper sova själv inatt.
Imorgon ska det bli firande av mormors karl och efter det så åker jag hem till Jättendal första gången på flera veckor. Det känns skönt, blir som en liten semester. Ska fixa till en gamal bänk i rokoko-stil och snacka skit med min mor. Skönt också att slippa laga mat för en helg. Mona ger katterna mat på söndag, på måndag kommer Kent hem och jag åker nog tillbaks hit på tisdag.

Ja, det är väl vad som händer mig just nu, hur är det med läsarna?

Det är jobbigt. Började med nya mediciner igår. Jag hade allt för många biverkningar på den gamla, alla vanliga + några ovanliga. Det som tär på mig mest är väl att jag gått upp fjorton kilo på två och en halv månad och att jag förlorat sexlusten helt. Jag har heller ingen aptit. Så nu har läkaren bytt Cipralex mot Sertralin, får se hur det kommer att funka.
Sen skolan.. Dom har ringt flera dagar varje vecka och "klagat" på mig. Bokade tid med kuratorn på skolan då hon ringde så vi kunde prata om varför jag inte är där. Vi sågs igår och hon berättade att eftersom jag går ett förlängt år och inte är på skolan så kommer jag antagligen att bli avstängd. Det tog hårt på mig att få höra det då jag inte vet vad jag ska göra annars, så jag bröt ihop. Hon och jag diskuterade vad jag ska göra istället för skolan, för jag kan inte bara gå hemma och göra ingenting då jag mår som jag gör. Så vi bokade en tid hos Arbetsförmedlingen nästa fredag så ska vi diskutera vad det finns för alternativ. Antingen så kommer jag att jobba två dagar i veckan till en början, eller så blir jag sjukskriven. Suck...

Det här är inget jag sett fram emot, men å andra sidan, vad kan jag göra nu då jag mår såhär dåligt? Det är nog lika bra med en sjukskrivning tills jag börjar må bättre men det känns läskigt, så främmande. Hur ska allt funka? Det känns som att jag faller i ett tomrum.

Dags att skriva av sig~

Jag känner mig trött och gnällig. Livet skulle ha varit perfekt nu, jag planerade det då jag tog studenten. Jag går mitt fjärde år på gymnasiet och det är värre än någonsin. Jag trodde att det skulle vara en dans på rosor, att allt skulle flyta på. Istället får jag panik och ångest då jag kommer innanför skolans dörrar, jag kvävs mer och mer för varje steg jag tar. Trapporna tar död på mig, korridorerna dras samman i psykadeliska tunnlar och det känns som att alla tittar på mig med ögon som läser mina tankar och känslor.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här.. Jag funderar på att ta hemmastudier, då slipper jag iallafall ta mig till skolan och torteras av instängdheten inom skolans väggar.

Jag glömmer också mina mediciner allt oftare, varför varför varför? Jag vill ha frihet, ett liv utan ångest och gnagande känslor. Blurgh...

Jag känner mig trött, orolig och ensam. Jag saknar gemenskapen man har då man går i skolan och jag saknar det trevliga umgänget med vännerna. Jag är orolig över hur det kommer bli nu till hösten. Jag kommer att gå om sista året och läsa de ämnen jag inte har klarat. Men kommer skolan att bli som det var förut? Kommer vännerna fortsätta vara som dom var, eller kommer relationerna att ändras? Jag vet ingenting och jag hatar det, hatar osäkerheten. Inte vet jag heller om jag kommer klara av pluggandet bättre det här året heller, det känns som att jag balanserar på kanten till ett stup utan minsta chans till räddning.
Jag saknar Kent och längtar hem till honom...

Bara för att byta samtalsämne och tänka mer positivt; I början av september så får Kent och jag våra kattungar! Kent föll för en svart/vit hona som ska heta Tessan och jag förälskade mig i en vit/grå hona som får namnet Disa. Hjälp vad vi längtar efter dom!
Det är lite synd att vi inte får dom tidigare just pga att jag börjar skolan och dom får vara ensamma under dagarna, det är förvisso skönt att dom är två så dom slipper lida av ensamhet, men jag kommer att längta hem till dom! Oj oj!

Jaha, jag vet inte vad mer jag ska skriva faktiskt.. Det var så längesedan jag skrev så min skrivarvilja har lagt av, eller vad man nu ska kalla det.

Jag känner att jag verkligen behöver skriva av mig, men jag vet inte riktigt om vad.. Jag kommer säkert på det efter några ord och meningar, men det kan bli knasigt skrivet och lite huller om buller.
Suck, jag har verkligen haft det underbart bra de senaste två månaderna. Jag har hittat en pojkvän som jag älskar av hela mitt hjärta, och han visar verkligen att han älskar mig, han är en riktig gentleman. Livet liksom har flytit på ett bra tag, men de senaste två veckorna har det sakta vänt och mitt humör är inte lika på topp som innan. Jag pratade med läkaren i fredags och det är antagligen så att medicinens verkan har minskats, så när jag hämtar ut medicinen nästa gång så ska jag börja med en högre dos och se hur det fungerar. Jag har sedan tidigare ätit Cipralex mot ångest och depression och Stilnoct för att kunna sova. Läkaren har nu lagt till Atarax med, få se hur det kommer att fungera. Usch, det känns förjävligt att behöva äta mediciner bara för att jag inte orkar ta mig upp ur skiten själv. Visst har Cipralex fungerat men nu då effekten minskas så känns det bara tugnt och irriterande...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu.. Är det dumt att nämna att min kropp och mitt sinne skriker efter barn? Jag gissar på det.. Men ingen behöver oroa sig de närmsta åren. Jag har varit barnsugen i över ett år och då kan jag allt hålla mig några år till. Pojkvännen och jag ska antagligen skaffa små söta kattungar snart, en liten utökning av vår familj, och då kanske jag slipper den jobbiga längtan efter barn om jag får annat att koncentrera mig på?
Imorn så ska jag in till stan vid elva för att gå till samtalsterapeften. Det blir femte gången gillt. Det är skönt att slippa tänka på kostnader då jag fortfarande går gratis där, samtidigt så känns det bra att ha någon att babbla med, både små och stora saker. Jag går hos henne en gång i veckan och det kommer jag nog fortsätta med ett bra tag.
Efter att jag varit där så ska jag nog fördriva tiden ett tag på stan innan jag åker upp till lägenheten innan pojkvännen kommer hem. Han och jag ska sedan till Gammelsträng till hans familjs stuga. Vi ska antagligen fixa iordning deras båt så vi kan åka ut en tur i helgen. Sen firar vi midsommar där med hans släkt, det blir väl runt 16-20 personer mellan åldrarna 1½ och 60 år :)

Klockan är kvart i tolv och om jag ska orka upp imorn så borde jag börja göra kväll snart. Ska ut och röka, torka mitt nytvättade hår och sen lägga mig och läsa del 35 i sagan om isfolket.

Hmm, jag kom på en till sak som jag lägger till såhär en timme efter postat inlägg (00:10). Om ni, mina vänner tycker att jag blivit väldigt tråkig osv, så ursäktar jag mig stort. Jag insåg igår att jag börjat dra mig undan igen och jag är hemskt ledsen för det. Jag tror det har att göra med att jag mår lite sämre just nu, men jag ska försöka att ta mig ut lite oftare och jag ska försöka att höra av mig!
Och sen så tackar jag inte nej till en mysig kväll med någon vän, så ni får gärna höra av er om ni vill hitta på något. Men gärna något lugnt som tex film, bad och vanligt hederligt skitsnack. Varför inte en flaska vin? :) Puss!

Jag sitter på skolan just nu, har egentligen bildlektion men vet inte riktigt vad jag ska jobba med. Jag mår illa, som vanligt. Jag har mått illa nu i en veckas tid, det var som värst natten mellan lördag och söndag. Kent satt uppe med mig tills jag hade somnat, var nära att spy flera gånger och det smärtade i hela kroppen. Det fanns inte heller något att göra, det enda som hjälpte ett tag var att gå ut i friskluften, men där kunde vi ju inte sitta hela natten heller.
Just pga det här så har jag bokat tid hos UM på måndag, ska göra grav-test och lite andra tester. Alla "symptom" jag har stämmer in på graviditet. Det känns ju.. Kul.. Det hade varit en sak om det hade varit med Kent, men det är större chans att det är med han jag var med innan, han pratar jag ju inte ens med längre..
Suck, jag ska inte tänka så mycket på det här, det kan ju lika gärna vara biverkningar av medicinerna jag äter. Även fast dom kanske kommer lite väl sent, dom ska ju börja verka normalt vid det här laget. Apropå det så har jag äntligen fått tid hos samtalsteraputen/kuratorn. Jag ska dit på torsdag vid 11 på morgonen, usch vad det känns otryckt och nervöst..

Den här veckan är fullspäckad av saker jag ska göra.
Idag, tisdag: Optikern 14:00
Onsdag: Studentfoto
Torsdag: Samtal
Fredag: Måste kolla igenom det sista till karnevalen. Kanske Sundsvall
Lördag: Karneval

Jag får se hur mycket jag kommer orka och hur det kommer kännas då den här veckan har gått. Vill till Kent någon dag med, blir kanske onsdag-torsdag. Han är mitt lyckopiller och det lär behövas i veckan. En lite paus från allt, bara mysa ner sig framför en film eller ta ett långt varmt bad. Laga mat tillsammans och sen ha någon att sova med som håller om mig.

Aja, ska försöka jobba nu och se hur det går. Om jag mår mer illa än så här så måste jag prata med mentorn om att jag går från skolan, jag hatar mitt illamående!

Vissa lärare.. Att dom inte kan förstå? En enkel mening "jag kommer gå om, jag orkar inte arbeta just nu, mitt psyke klarar inte det" och då får man till svar att man ska fortsätta jobba, dom lämnar över fler uppgifter och kastar alla restuppgifter och prov i ansiktet på en "Men förstår du inte? Jag orkar inte jobba just nu för jag mår för dåligt! Och på det så har jag börjat med mediciner förra veckan...". Då får man till svar att "Jahaaa... Men det är ju bra om du jobbar ändå...", URK!
Ska jag sitta och jobba ihjäl mig de sista veckorna och sen gå in i väggen helt eller ska jag få ta det lugnt nu, reparera mig själv och sen komma igen nästa år med större förutsättningar? Det verkar som att det är lärarna det hänger på, det är jag som har ansvaret och det är jag som ska jobba, och jag bestämmer att jag ska gå om och att jag ska ta hand om mig själv just nu och lägga tid på mig och mitt mående. Inte fan tänker jag göra något som sänker mig själv, speciellt inte nu.