Jag sitter på psykologilektionen, jag har ångest och min bröstkorg kvävs av panik. Jag vill krypa in under bordet och bara försvinna. Jag känner tårarna bakom ögonlocken och andningen springer iväg.. Varför är det såhär? Varför känner jag såhär?

Min lärare kom fram och pratade med mig.. "Ja, Ida... Jag tänkte att, du har ju inte varit här på sådär en och en halv månad..." Där började jag få panik och i paniken började jag säkert rodna (kände mig högröd). "...Du kan ju jobba klart med den här nya uppgiften till nästa vecka, och lägga undan det andra du har att göra. Sen kan vi väl prata om det efter nästa lektion? Så du vet vad du ska göra... Och ja..."
Shit.. Jag sabbar verkligen skolan just nu. Ig-varning i psykologi som jag tycker är asintressant, iallafall i början.. Innan jag började skippa lektioner osv.

Fan, fan fan fan fan!

Jag valde iallafall att skriva om KBT så jag lär mig lite om det själv iallafall... Sen gick jag en sväng till kuratorn med, som som vanligt inte var där då jag behövde gå dit. Första gången bokade hon om pga en person som kom dit akut, andra gången så var hon inte där pga sjukt barn. Sen ringde hon inte och bokade ny tid, vafan liksom? Så jag gick dit nu och lämnade en lapp på skrivbordet...
"Hej!
Jag har tidigare haft tid hos dig men det blev inget då för du var inte där pga sjukt barn (eller liknande), och det här var för två veckor sedan så jag vill gärna ha en ny tid. Ring mig!" 
Och sen namn och telefonnummer på det, jag får se om hon ringer... Hoppas...