På lördag den sjätte är det en månad sedan jag förlorade den största drömmen i mitt liv, jag ångrar mig mer och mer för varje dag som går. Jag klarar knappt av att vara på stan eller träffa folk, för allt jag ser och det dom säger påminner mig om det här.
Just nu känns det som att jag tagit det mest misslyckade beslutet i hela mitt liv, men samtidigt så vet jag att det var det enda rätta. Om jag inte hade sagt nej till den här möjligheten så hade jag aldrig kunnat börja plugga igen, aldrig fixat ett ordentligt jobb och därigenom inte det liv jag alltid önskat mig.
Men hur ska jag kunna klara mig igenom det här? Jag förstår inte! Jag har inte pratat med någon vän, jag vill kunna sitta och gråta och skrika ut alla smärtor som det där beslutet medförde. Men jag vågar inte! Jag vill inte att det ska spridas, att folk jag inte vill prata med kommer fram och ska "tycka synd om".
..och jag är så rädd för att folk ska tycka att jag är patetisk och bara självömkar mig själv, herregud, vad är det jag har intalat mig själv?!


Det enda jag vill är att skaffa modet
att prata om det som har tagits ifrån mig
Jag är rädd för de svek
som kan vänta runt nästa vägkrök
Jag är så nära på att bara ge upp
att lägga mig ner och tyna bort...